För några år sedan siktade jag en gammal bekant på gatan, vi kan kalla honom Micke. Senast jag såg "Micke" var på 80-talet, men jag kände igen honom direkt. Han var ingen av mina närmaste kompisar men vi brukade leka ibland, när vi var i tioårsåldern, och gick senare i samma gymnasium.
Den vuxne Micke såg välmående ut, vilket inte var så konstigt med tanke på den oförrätt han begått mot mig för 50 år sedan. Troligen hade han, och sedermera hans familj, levt gott på vad denna missgärning inbringat i avkastning
genom åren.
Det var i alla fall vad jag föreställde mig i min fantasi, och jag kände hur den harm som byggts upp under decennierna bubblade fram inom mig när jag fick syn på honom där på gatan. Men precis innan vi möttes, innan Micke sett mig, vinkade han till sig en taxi, hoppade in i den och försvann.
”Jojo, taxiåkande har han förstås råd med”, tänkte jag bittert.
Vad var det då för ett illdåd, för att inte säga oförlåtliga brott, som denne svekfulle Micke gjort sig skyldig till den där gången i början av 1970-talet, då vi var barn?
Jo, han hade lånat och – trots upprepade och enträgna påstötningar från min sida – undlåtit att lämna tillbaka Kalle Ankas pocket nr 2, ”Farbror Joakims skattjakt”.
Vi snackar alltså om originalutgåvan från 1968, som redan kort efter utgivningen ryktades betinga ett icke föraktligt värde tack vare den relativt låga upplagan.
Men jag hade trots detta tillräckligt med impulskontroll för att inte skrika ”Micke, ge tillbaka min
Kalle Anka-pocket” när vi möttes där på gatan.
Nu när jag googlar ser jag också att just den där Kalle Anka-pocketen inte alls är särskilt värdefull längre, så nästa gång jag stöter på Micke kan jag nog tänka mig att hälsa vänligt. Man ska ju inte vara långsint, sägs det i alla fall.
Fram till för några år sedan hade jag ett helt skåp fullt med gamla serietidningar i mitt barndomshem (ja, utom Kalle Anka-pocketen nr 2 då … ). Kompletta årgångar av alla möjliga titlar från 1968 och några år framåt. Men jag lät dem följa med på köpet när vi sålde huset, eftersom jag till skillnad från många andra samlare hade läst mina tidningar flitigt som barn och det därför troligen inte fanns några oskadade rariteter bland dem.
Därför behöver jag inte heller gråta över spilld mjölk när jag läser artikeln om värdefulla serietidningar på sidan 70 i nr 8/2022 av PROpensionären.
På tal om serier så förekom flera välkända figurer i frågorna i riksfinalen av PROvetarna.
Trevlig läsning alla (utom Micke)!
PS Förresten, ”Perra”, inte för att jag är långsint, men jag saknar min MAD-pocket nr 3, ”Avsnoppande svar på dumma frågor”, utgiven 1974 … ●