Jag ser det som mitt absoluta uppdrag att vara ledande i jakten på den starkt utrotningshotade arten Melodisk Rockmusik med Inslag av Pop och Smäktande Ballader.
När Håkan Hellströms nya album kom i våras så upptäckte jag att många unga musiker sket i det – de hade inte tid, för The Nationals nya album hade precis kommit, sa de.
Det gjorde mig intresserad. Jag hade ju fördomar mot gruppen; mesig, slätstruken. Buttra tråkiga män, typ.
Som jag hade fel. Totalfel.
Nya albumet är förbanne mig det bästa rockalbumet sen U2 var som bäst. Bandets ledare har jobbat med Taylor Swift och gjort två magnifika album med henne och med Ed Sheeran och efter det har de själva blivit mycket bättre, paradoxalt nog.
Om ni trodde att det var slut på den rockmusik som tar de stora melodiska greppen och hittar nya sätt att uppfinna genren med starka låtar, som gör att musiken än en gång kan förändra världen, då ska ni leta här.
Inga är i närheten av The National i dag. Inga skriver smartare och snyggare låtar.
Elva sånger här. Alla skulle platsat på U2:s The Joshua Tree. Rätt högt betyg, va?
Lewis Capaldi är en annan intressant artist. Tourettes syndrom gör att han numera fått sluta med konserter, han kan inte styra sina ord och sin kropp.
Men ingen kan ta ifrån honom att han skriver vansinnigt fina melodier och texter som blottlägger en känsla som inte skäms. Melodiska ballader håller på att bli högsta mode igen. Capaldi är inte ensam. Men han var först på banan – och han är fortfarande en av de bästa. Hans största sång, Someone you loved, har spelats tre miljarder (!) gånger på Spotify. Missa honom inte.
First Two Pages of Frankenstein
The National
Broken By Desire To Be Heavenly
Lewis Capaldi
Den ena är ren och skär diskomusik av Guds nåde. Små känslor – stora toner.
Den andra är en vaniljmjuk balladsångare. Stora känslor – små toner.
Så olika. Men de har en sak gemensamt och den är alldeles omtumlande. På sina nya album har de nämligen gjort två av de mest omslutande sånger om sorg som jag hört på åratal.
Pinks låt When I get there skildrar hennes kärlek till pappan och hennes förhoppningar om att han hittat en ny bar i himlen att ha en favoritstol på. Ren och skär poesi. Ljuvligt känsligt sjungen.
Lewis låt How do I say goodbye är en sons sång till en cancersjuk pappa. Det är hjärtskärande fint. Det är balladpop på en nivå som inte hörts sen Rod Stewart sjöng Maggie May.
Till saken hör att Deans pappa blev frisk. Så kan det gå.
Trustfall
Pink
The Hardest Love
Dean Lewis
■ Gyllene Tider släppte Hux Flux ett album och en turné i somras. Förvånande nog lät de himla fräscha. Gubbarna kan än – och de kan fortfarande dansa.
■ Taylor Swifts mästerverk ”1989” kommer i en ny version om tre veckor och sen den nyheten släpptes går en hel musikvärld i väntans tider …
■ Lisette Oropesa såg jag i Aix-en-Provence i somras och då var hon magisk. På ”Rossini & Donizetti French Bel Canto Arias” sjunger hon bra, men hon är ännu bättre live.