Musik
Det var när jag såg Lena Endre i TV 4:s Vilket liv! som jag insåg hur man kan – och bör – använda Lars Winnerbäck. Hon spelar hans låt Elegi sju, åtta gånger i logen varje gång hon ska gå in på scen på Dramaten. Som uppbyggnad. Så självklart. Sen kom han själv in på scenen obemärkt och sjöng just Elegi och Endre sjöng med, innan hon slätade Mikael Persbrandt och det var på det hela taget en stor stund. Själv åkte jag ensam till Sorrento i Italien för tio år sen och varje kväll stod jag på en takterrass och spelade Winnerbäcks Hosianna sju, åtta gånger i sträck i mina lurar och kände att plötslig förstod jag mig själv lite bättre. Winnerbäck som uppbyggnad igen. Det är så han funkar, tror jag. Man använder honom. Inte bara Om du lämnar mig nu för dem som skiljer sig. Man använder hela Winnerbäck. Allt. Tutti. Bruksmusik. Brukspoesi. Fibrer i själen. Nya albumet är mycket bra. Texterna är som vanligt fyllda av sånt man drar andan inför. Beskrivningar av tidsandan nu och då. ”Jag växte upp med Gula 
Blend och vita grannar och gröna drinkar, i en bögjäveltid och kurrekurreduttön …” Nån som känner igen sig ..? Eller som den här beskrivningen av Södermalm i Stockholm där han numera bor: ”På det nya stället på hörnet finns alla sorters öl men bara en sorts män.” Jag tänker att vi ska vara rädda om de där medelålders, en smula svårmodiga, männen som beskriver vår samtid och tar hand om bearbetningen i sina sånger så här fint. De behövs. För övrigt har han dock fel om Söder. Det finns faktiskt två sorters män: Hammarbyarna längs rostbältet Folkungagatan, Ringvägen, Götgatan – och hipsterna längs nitbältet innanför. De ena väljer ölsort – de andra låter det enda ölet välja dem. Så det så.
Neutronstjärnan
Lars Winnerbäck
Alice – alldeles underbar
Jag fick allvarlig abstinens efter italienska storstjärnan Alice häromveckan och googlade runt lite och upptäckte att hon faktiskt släppt ett nytt album under största möjliga tystnad i Sverige.
Jag blev överlycklig.
Ni som minns Alice minns att hon var den där magnifika kvinnan med det sanslösa håret som alltid var gäst hos Jacob Dahlin och som hade mer värdighet än alla engelska drottningar tillsammans och hade hits som Prospettiva Nevski och Per Elisa när det begav sig.
Nu är hon 69 år och sjunger fortfarande alldeles fantastiskt. Här gör hon låtar av legendariska Franco Battiato och allt är alldeles underbart.
Alice är en av få sångerskor som kunde växla mellan ljuv alt och svetslågetenor på en sekund – och hon kan det fortfarande. Det är ren magi.
Eri Con Me
Alice
I mina lurar
■ Olivia Rodrigo är popens smartaste och jobbigaste tjej och på nya albumet GUTS är den ena texten roligare än den andra är bitskt sorglig. Våga vara vass.
■ Petter framstår på nya albumet Vart trött sen 98 som en alldeles förtjusande folkhemspoet spetsad med stora delar sosse-romantik. Våga vara vänster.
■ Darin har fått kritik för att han är för mesig på nya svenskspråkiga albumet En annan jag men det kan han verkligen strunta i. Det här är bra, känsligt och mycket melodiskt. Våga vara vek.