Musik
Att det skulle dyka upp en debatt 2026 om ifall mogna sångerskor får sjunga om att de är lite pilska – trots att de är över den ohyggligt höga åldern 40. Det var det väl ändå ingen som kunde förutse?
Inte jag i alla fall. Och antagligen inte Robyn själv.
Robyn slog igenom som 15-åring och tog popvärlden med storm med sin enkla smarta pop från Södermalm i Stockholm.
Nu fyller hon Madison Square Garden i New York lika lätt som hon fyller kultursidorna med analyser om det olämpliga (?) i att unga tanter säger att dom tycker att det är viktigast att fortsätta vara pilska.
Ja, faktiskt.
Krönikörerna rasar. Panik utan moral.
En kvinnlig recensent använde till och med uttryckt ”klimakteriepop”. Herregud, så toksexistisk var inte ens jag på min tid…
I DN skrev Greta Schüldt en osande text med rubriken:
”Varför tror ni fortfarande att det är subversivt att vara kåt?”
Ja, det är kanske en bra fråga. Olof Lagercrantz och Herbert Tingsten får förklara för henne.
Jag lägger mig inte i det där. På 80-talet skrev jag recensioner av Eva Dahlgrens pilska skivor och talade skamlöst klarspråk och blev instämd till Sveriges Radio i direktsändning och fick svara på kritiken – av kritiken. Jag tror jag var för sexfixerad. Minns mest att Henrik Schyffert, 17, stod i kontrollrummet och skötte tekniken och taktiken. Det gjorde han bra.
Jag överlevde.
Eva Dahlgren också.
Och Robyn överlever garanterat. Jag tycker hennes nya album är stark potent popmusik. Dansant, modern, sexig, löpsk, bedårande, eftertänksam, lycklig, kvinnlig.
Precis så som man vill ha det.
Så kulturkoftorna kan ta sig i brasan. Robyn vinner alla såna matcher. Hon rodnar aldrig. Det gör Söderbönor sällan. ■
Sexistential
Robyn
Två singer-songwriters
■ En artist som hela sin karriär var det största hatobjektet bland kritiker kan man ju inte annat än älska.
Robert Pettersson har allt det där. Som sångare i ständigt sågade Takida har han ändå fått folkets kärlek och nu på första soloalbumet tar han tag i sin egen psykiska ohälsa och det blir en fin skildring av hur en man mitt i centrum av kärleksflödet från sina fans ändå kan må dåligt i sin bipopularitet. Stor lyssning. Stor känsla.
■ Noah Kahan är andra sidan, USA:s nya stjärnskott i singer-songwriter-klassen gör melodisk poprock och skulle man sammanfatta de fina texterna så skulle det kunna vara att det är riktigt smart och klokt och sexigt att vara snäll. En bra kompis, kort sagt. Det är hans budskap. Motsatsen till rock’n’roll nästan.
Deabolo Hypomania
Robert Pettersson
The Great Divide: The last of the bugs
Noah Kahan
Missa inte …
● Mondo heter Duplantis i efternamn och är stavhoppare – och en färsk, förtjusande popartist och Location är en riktig höjdare. Inte världsrekord, men definitiv hög lägstanivå.
● Michel Houllebecq må vara en författare i världsklass, men som poet är han fullständigt magiskt vacker, renlärig och gentlemannamässig. Poesin ekar av Baudelaire och Rimbaud. La mémoire de la mer
– kan lyrik vara mer poesi än så?
● Thorstein Bergman med ett nygammalt album med Dan Andersson kan man inte nonchalera. Gengångare innehåller centrallyrik som Visa tillägnad all ömklighet och proggpoesi som Till dem som tänkte tanken om borgargardet.