Skärpt migrationspolitik placerar Sverige i EU:s bottenskikt när det gäller beviljade uppehållstillstånd. Det märks i äldreomsorgen där medarbetare försvinner och utvisningsbeslut skapar brist på personal.
Alem Safari jobbade som vårdbiträde på äldreboendet Skärvstagården i Sollefteå. 26-åringen hade jobbat där sedan pandemin och var omtyckt av de boende och av sina kollegor.
– Jag kände jag att de som bodde där behövde hjälp, och jag är en människa som gillar att hjälpa andra, säger Alem.
Han var nöjd med arbetet, han kände att han gjorde nytta och samtidigt kunde han lära sig bättre svenska.
– Jag försökte prata mycket, jag lärde mig nya ord och många som bodde där var väldigt snälla, säger Alem och upprepar att han gillar att hjälpa äldre.
– Eller det spelar ingen roll om de är äldre, jag gillar att hjälpa människor.
I början av året försvann Alem plötsligt från äldreboendet. Förklaringen var ett beslut hos Migrationsverket och en dom i migrationsdomstolen som betydde att han ska utvisas.
– Jag höll på att dö när jag fick höra det, berättar Karin Norenius vars demenssjuke make Stig bodde på Skärvstagården.
– Jag sa åt Stig att varför tog du inte med mig dit? För då kände jag att nu får det vara nog. Det var gräsligt, för Alem är helt fantastisk.
”Det påverkar oss när vi tappar personal som vi har tillsvidareanställt, det är ett bekymmer i äldreomsorgen
i hela Sverige”
Karin Norenius beskriver känslan att komma till boendet och välkomnas av Alem, att han alltid var lugn, vänlig och att han såg alla, även de anhöriga.
– Den som kommer till ett äldreboende har inget annat att vänta än döden. Det är inte som att man tas in på ett sjukhus, blir frisk och får åka hem, utan kommer man till ett äldreboende vet man vad som gäller. Då behövs en människa som Alem, som även ser oss anhöriga och kan fråga: ”Hur mår du idag då?” Det var aldrig någon annan anställd som frågade hur jag mådde, men Alem gjorde alltid det.
Conny Uppling är chef för äldreomsorgen i Sollefteå och bekräftar att Alem Safari inte är den enda i kommunen som tvingats sluta av skäl kopplade till asyl och arbetstillstånd.
– Vi har haft ett antal sådana fall och det är väldigt olyckligt eftersom vi självklart behöver all personal i äldreomsorgen.
Enligt Conny Uppling har fenomenet hittills inte varit så påtagligt i Sollefteå att det har stört verksamheten.
– Men det är klart att det påverkar oss när vi tappar personal som vi har tillsvidareanställt, det är ett bekymmer i äldreomsorgen i hela Sverige, inte bara i Sollefteå.
Karin Norenius make Stig gick bort bara några veckor efter att Alem slutat jobba på Skärvstagården. Efter begravningsceremonin fick Karin syn på en person längst bak i kapellet.
– Det var Alem och jag blev så fruktansvärt glad över att han kommit dit – jag tror jag skrek rakt ut.
Hon tycker att det är ett oförsvarbart slöseri att en uppskattad anställd tvingats sluta och förväntas resa till ett land där han råkar vara medborgare, men aldrig har satt sin fot. Alems föräldrar är flyktingar från Afghanistan men lever i Iran där han, i likhet med många andra afghaner som kommit till Sverige, är född och uppvuxen.
Så varför fick han inte stanna på jobbet? Det finns två skäl:
Han kom ensam till Sverige hösten 2015 och fick avslag på sin ansökan om asyl. Tack vare den så kallade gymnasielagen fick han ändå uppehållstånd för att gå i skolan och behövde sedan ha tillsvidareanställning för att få permanent uppehållstillstånd. Därför såg det ljust ut: han började jobba på Skärvstagården redan 2020 och i slutet av 2022 fick han fast jobb. Men plötsligt ändrades villkoren helt för Alem och många andra. Enligt nya regler borde han ha haft fast jobb tidigare, därför blev det utvisning.
Det andra skälet till hans utvisning är att den svenska synen på situationen i Afghanistan skiljer sig från många andra länders. Att en person har ”västerniserats” efter lång tid i Europa och att det kan innebära en fara i mötet med talibanerna som grep makten i Afghanistan 2021, kan till exempel vara skäl till uppehållstillstånd på andra håll. Men inte i Sverige, ett av de länder i Europa där inte bara afghaner utan asylsökande av alla nationaliteter numera har sämst chans att få uppehållstillstånd.
Det finns fler skäl till att personal tvingas bort från äldreomsorgen. Ett annat skäl till att personal tvingas bort är att kravet på försörjning för så kallade arbetskraftsinvandrare för två år sedan skärptes kraftigt. 2025 är minimigränsen en månadsinkonst på 29 680 kronor vilket många – till exempel personal i äldreomsorgen – har svårt att leva upp till.
En annan migrationspolitisk förändring som märks är att möjligheten till så kallat spårbyte togs bort i våras. Det betyder att en asylsökande inte längre kan dra tillbaka sin ansökan om asyl – till exempel om ett positivt asylbeslut verkar utsiktslöst – och istället ansöka om arbetstillstånd.
Marie Mattsson som är ansvarig för att rekrytera personal och planera deras scheman i samhället Harads i Bodens kommun, konstaterar att en tidigare möjlighet för henne att få personal, nu har försvunnit.
– Vi behöver arbetskraft, här uppe har vi ingen arbetslöshet, säger hon.
I Harads är den sammantagna följden av de migrationspolitiska förändringarna att nästan en tredjedel av äldreomsorgens personalstyrka – 24 av 86 personer – försvunnit på ett par år.
– Det är faktiskt människor som har velat jobba, som har velat klara sig själva. De säger till mig: ”Hur ska jag kunna åka tillbaka till mitt hemland?”
Den hotande personalbristen inte att vara mindre överhängande framöver, framhåller Marie Mattsson. I närheten pågår byggnationen av företaget Stegra som nästa år ska börja producera ”grönt stål” med en metod som innebär betydligt mindre utsläpp av koldioxid än från ett vanligt stålverk. Personalbehoven är stora – och kommer att bli större, och lönerna är bättre än på ett äldreboende eller i hemtjänsten. Äldreomsorgen i Harads har följaktligen redan förlorat personal dit, berättar Marie Mattsson.
– Jag vet inte riktigt hur det kommer att sluta med äldreomsorgen och vården, hur det kommer att se ut när en annan blir gammal, säger hon.
”Det handlar om människor som
har jobbat här i flera år, är väl inarbetade, har lärt sig språket bra
och är duktiga på sina jobb.”
Ullabet Nero är aktiv i den lokala PRO-föreningen och har jobbat inom vården och äldreomsorgen i över 40 år, varav de sista åren på ett äldreboende i Harads.
– Nu har jag en anhörig som bor där, så jag är varje dag på bland annat den avdelning där det har försvunnit många anställda.
Hon säger att omsättningen på personal självklart riskerar att försämra omvårdnaden.
– Det handlar om människor som har jobbat här i flera år, är väl inarbetade, har lärt sig språket bra och är duktiga på sina jobb. Så det är ganska ofattbart att man har skickat iväg dem.
Bland de boende finns det en utbredd förtvivlan över att bekanta ansikten försvinner, säger Ullabet Nero.
– Och de som jobbar går med en ständig oro över att inte få vara kvar. Ändå är det inget de visar så mycket på jobbet, där de istället gör en strålande insats, men jag vet ju, för jag pratar mycket med dem om att de inte vet hur länge de kan få stanna kvar.
Alem Safari i Sollefteå säger att han inte har några tankar på att åka till Afghanistan, ett land han alltså inte har någon som helst relation till. Han hyser fortfarande hopp om att allt ska ordna sig, att han ska kunna börja jobba på Skärvstagården igen eller, som han tidigare planerade, utbilda sig till lastbilschaufför.
Sedan han förlorade sin anställning och försörjning bor han omväxlande hos vänner.
– Och om jag inte kan bo hos dem, då sover jag i bilen.
Då och då kommer han förbi och hälsar på hos Karin Norenius.
– Han knackar på dörren, ibland vill han ha en kopp kaffe, ibland ingenting alls. Vi pratar om allt möjligt – och jag blir alltid så förvånad över att han aldrig är ledsen, säger hon och tillägger strax:
– Om jag varit yngre, då skulle jag ha adopterat honom!
PROpensionären har sökt äldreminister Anna Tenje (M) för att ställa frågor om hennes syn på att migrationslagstiftningen påverkar äldreomsorgen negativt. Hon har avböjt. ■
Det är ett problem för arbetsplatser att anställda plötsligt lämnar för att de utvisas, säger Bodil Umegård, sektionschef för data och analys på Sverige Kommuner och Regioners (SKR) arbetsgivarpolitiska avdelning.
– Det ser olika ut, men jag vet att det finns kommuner i norra Sverige där det försvinner personal med kort varsel. Däremot känner jag inte till hur vanligt det är och hur många som berörts. Men det är helt klart en utmaning.
Många vårdbiträden och undersköterskor är födda utanför Sverige, visar siffror från SKR. Det gäller fler än hälften, 52 procent, av alla vårdbiträden och 35 procent av undersköterskorna.
– Utrikes födda är en viktig grupp för att klara bemanningen generellt. Nu har man en mer restriktiv migrationspolitik vilket kan påverka kompetensförsörjningen framåt, säger Bodil Umegård.
En stor andel av de utrikes födda i äldreomsorgen började jobba 2015–2019 och påfallande många var unga män, som Alem (se huvudartikeln). SKR har undersökt hur många som har stannat kvar i yrket och konstaterat att undersköterskor och vårdbiträden födda utanför Sverige är mer trogna sina arbetsgivare än de svenskfödda kollegorna:
Av de utrikes födda männen som började jobba 2019 var 58 procent kvar 2023, medan motsvarande andel för svenskfödda var 41 procent. ■
– Redan idag är det svårt att rekrytera medarbetare med rätt kompetens till äldreomsorgen, säger Christine Cars-Ingels generalsekreterare på PRO och fortsätter:
– I framtiden kommer behovet vara ännu större givet att vi lever allt längre. Det är viktigt att regeringen inte gör det ännu svårare att hitta medarbetare när de utformar lagstiftningen kring invandringen. Parallellt driver PRO också på för att alla som får äldreomsorg ska kunna prata svenska med personalen,