Eleonor Boström gör roliga figuriner som inte bara är vackra utan har även en funktion, och kan användas som nåldynor. Foto: Auctionet och Bukowskis online.
Utställningen ”Pretty, ugly, lovely – figurinens återkomst!”, arrangerades av Stockholms Auktionsverk i samarbete med Ikea och design- och konstkritikern Dennis Dahlqvist för några år sedan. Ikea premiärvisade sina nytillverkade figuriner av konstnären och glasformgivaren Per B Sundberg, och journalisten/konstvetaren Dennis Dahlqvist hade satt upp sin enorma samling av figuriner. Allt från Madonnor till glada barn och båtmotorer. Det var en fröjd att se dem. Men det har inte alltid varit så. De senaste hundra åren har inte figuriner setts med blida ögon utan kallats för dammsamlare och tantgodis, ett utslag av ”bad taste”. Figurinerna har varit mer eller mindre bespottade.
I Sverige var det framförallt Slöjdföreningen och Ellen Keys visioner om det goda hemmet under början av 1900-talet, som stämplade figurinen som ”bad taste”. Ellen Key var den regerande smakpolisen och hennes tankar var riktlinjer i folkhemmets estetik. Därmed var figurinen mer eller mindre dödförklarad eftersom den inte hade någon funktion utan bara var ”grannlåt” i de borgerliga hemmen under 1800-talet. Men nu är den alltså tillbaka i kulturens finrum. Många yngre konsthantverkare satsar på nya figuriner som speglar vår tid. Hur ser då figurinens historia ut? Det hela började under 1700-talet i tyska Sachsen. Då tillfångatogs alkemisten Johann Friedrich Böttger av August den Starkes trupper. Böttger fängslades i staden Meissen där han fick i uppdrag att framställa guld – något som inte gick. Istället lyckades alkemisten ta fram det första europeiska porslinet som också var en bra inkomstkälla. Det dröjde inte länge förrän de europeiska furstehoven slogs om porslinet från Meissen. Figurinerna blev statusobjekt hos adeln och prydde middagsborden. De blev ”conversation pieces” eller snackisar som vi skulle säga idag.
Det var romantiska rokokopar ute i naturen med några djur, vindruvor och fågelburar. Var fågelburen öppen var det en symbol för kvinnans frihet. Figurinen kunde ha många dolda budskap som skulle uppmuntra till diskussion vid middagsbordet. Gärna i Voltaire och upplysningstidens anda. Idag kan en Meissenfigurin från mitten av 1700-talet kosta flera hundra tusen kronor. De påverkar faktiskt även de nya samtida figurinerna. Alexander Talléns Avund och Fåfänga är inspirerade av Meissens och bär på en sedelärande berättelse. Hans manliga figuriner har gjort stor succé under de senaste åren.
Bildspel
Figuriner av Lisa Larsson. Överst t v: "Emma", skapade rabalder när den kom 1958. Säljs för 5000-10 000 kr. T h: "All världens barn" En intakt samling kan gå för 20 000 kr. Nedan: "Gunnar Sträng", ca 500 kr. Längst ner: "Samhällsdebatten" från 1968, fina exemplar runt 30 000 kr. Ovan t v: Jessica Harrisons smått bisarra kvinnor. T h: Alexander Talléns mansgrupp "Together at last". T v nedan: Barnaby Barfords "Happy Meal". T h: "Den älskande pappan" av Maria Boijs. T vä: Fågel av Mari Simmulson för Upsala Ekeby, 1960-tal. Säljs för runt 1000 kr, men har också klubbas för över 10 000 kr. Paradisfågel av Gunnar Nylund, 1950-tal, brukar säljas för allt mellan 500 kr till 7 000 kr. Vicke Lindstrands elefant var i ropet under 1940/50-tal. Balinesiskan av Mari Simmulson för Upsala Ekeby, såldes för 13 500 kr.
Kanske för att figuriner har ansetts vara en feminin konstform? Talléns bidrag är stiliga män med välansade skägg och välskräddade kostymer. Samtidigt som de visar på en mjukare mansroll som söker kontakt med varandra väcker de frågor som; har den moderne mannen blivit självupptagen, bekräftelsesökande och absorberad av mobiltelefoner och ytligheter? Detaljrikedomen i porslinsmännen är underbar. Ja, precis som under 1700-talet är idag många figuriner en samtidspegel. Konsthantverkaren Gittan Jönssons Dammsugerskor är precis som Talléns figurer ett bra exempel på det. Hennes kvinna i huckle går omkring och dammsuger. Tre av Jönssons dammsugerskor finns sedan 2011 på Nationalmuseum.
Den brittiska konstnären Jessica Harrisons kvinnor från 2014 bär fortfarande rokokoklänningar men är tatuerade, har ett avhugget huvud i handen eller har plockat ut hjärtat från ett blodigt sår på kroppen. Just kvinnorollens utveckling kan man tydligt se i figuriner från olika tidsepoker. Runt 1900 virvlade Keramos figuriner runt på dansgolvet i Biederme<ierklänningar – det viktorianska stilidealet. Håret var uppsatt, ett lössläppt hår var tecken på lösaktighet. På 1920-talet speglade figurinerna från Goldscheider och Royal Dux ett nytt kvinnoideal, La Garconne, den smala pojkflickan iförd byxor och med en kort pagefrisyr.
”Vaser med figurin” av Per B Sundberg för Ikea. De kostade då de kom 2018, 149 kr. Året efter hade den högra av dem utropspriset 533 kr på Barnebys.
Och 1958 kom Lisa Larson med vad vi idag tycker de helt oskyldiga och fylliga ABC-flickorna. Protesterna lät inte vänta på sig, utan många tyckte de var motbjudande eftersom de visade på ett mer jämlikt kroppsideal än det ballerinaideal som dominerade under 1950-talet. Det vanligaste adjektivet när man läser figurinannonser på Blocket och Tradera är vacker. För den folkliga figurinen har det räckt med att bara vara vacker. Men idag är det istället fult och förbjudet som triggar igång många av de konstnärer som tagit figurinen till sitt hjärta igen. De vill både roa och spegla samtiden.
– Det finns många hierarkier i konstvärlden som jag inte fattar. Ett tag fick man inte hålla på med fotografi, det räknades inte som konst, sedan blev det superpopulärt, säger konstnären Per B Sundberg som för några år sedan kom med en limited edition av figuriner för Ikea.
Hans kollektion var både burlesk och fylld av humor. Den drev lite med borgerligheten. Och den såldes slut snabbt hos Ikea. Om några år har kanske värdet på den mångdubblats. För figurinen är inte längre en förbjuden dammsamlare!
