Ledare
I min ungdom, som vid det här laget ligger relativt långt bak i tiden (hur det nu gick till), var jag hyfsad på pingis.
Nuförtiden spelar jag varannan vecka med en jämnårig kompis. Då brukar vi fantisera om att vi ska säga upp oss från våra jobb, träna stenhårt och sedan ställa upp i veteran-VM i bordtennis … tills vi inser att vi antagligen skulle stöta på giganter i samma klass som J-O Waldner i första omgången, och därmed få respass direkt. Om vi ens skulle kvala in, vilket är högst osannolikt att vi skulle göra. Men drömma kan man ju alltid.
När jag på läser om PRO:aren Anita Fast, i nummer 7/2024, som nyligen tog flera medaljer i veteran-VM i friidrott, förstår jag att jag inte heller där har något att hämta.
Anita avverkade nämligen 5 000 meter på drygt 32 minuter, vilket deprimerande nog motsvarar ungefär samma tid som jag gjorde på det en mil långa Midnattsloppet i somras. Hon sprang visserligen på en helt platt bana, medan Midnattsloppet är ganska kuperat – å andra sidan är Anita Fast 83 år, alltså mer än 20 år äldre än jag.
Andra sporter jag fuskat i under årens lopp – som boxning, karate, badminton och innebandy – tror jag inte heller är något alternativ för min medverkan i respektive veteran-VM. Särskilt inte boxning, där jag troligen skulle bli utslagen omgående – bokstavligt talat.
Dagdrömmeriet kring mitt deltagande i valfritt veteran-VM fick sig också en törn då jag under en löprunda för några veckor sedan snubblade på en sten eller liknande och föll handlöst framåt.
Jag slog mig rejält, tvingades uppsöka närakuten och haltar numera betänkligt. I fallet krossades även min mobiltelefon och blev obrukbar. Där och då skulle jag alltså haft föga nytta av att ha laddat ner till exempel Röda Korsets Första hjälpen-app. Men en app för balansträning skulle kanske inte ha varit så dumt att ha ägnat sig åt i förväg. Läs gärna mer om hälsoappar i vår guide på sidan 49 i e-tidningen.
Jag är givetvis medveten om att ett stort antal människor drabbats av värre olyckor än den jag råkat ut för, och att många lever med symtom från betydligt allvarligare sjukdomar. Och jag vill inte förringa det genom att beklaga mig över min i sammanhanget lindriga skada, som dessutom förhoppningsvis kommer att vara läkt snart.
Men en sådan här händelse för också det positiva med sig – jo, faktiskt! – att man blir mer ödmjuk inför, och mer medveten om, andras bekymmer. Medan jag haltat omkring ute på stan har jag uppmärksammat och utbytt uppmuntrande ögonkast med andra olycksfåglar på ett sätt jag inte gjort förut.
Och att inte ha tillgång till sin egen smartphone, med bank-id, sparade lösenord till diverse sajter samt telefonnummer, medför också en nyttig inblick hur det är för dem som befinner sig i digitalt utanförskap. Så inget ont som inte för något gott med sig. ●
PS. Jag har ändå lite svårt att släppa det där med veteran-VM. Som barn ägnade jag mig ju faktiskt åt att samla frimärken, kanske finns det nåt mästerskap i den grenen?