Musik
En riktig karl, kort sagt!
När David Crosby dog i vintras försvann en av de mest excentriska musikskaparna i pophistorien.
Däremot lever ju hans nästan skamlöst okomplicerade musikaliska broder Graham Nash vidare och rakt ur ingenting släpptes plötsligt ett nytt sommaralbum från den gamla kastratsångaren från The Hollies och jag måste säga att 81-åringen från Lancashire i Englands rostbälte bjuder på en fascinerande vitalitet.
Graham Nash är ju en väl inbodd amerikan numera och stora delar av albumet handlar om hur illa han tycker om den politiska utvecklingen i USA och om risken för att Donald Trump återvänder till Vita huset.
– Jag kan höra att de ljuger för jag ser ju att de öppnar munnen och det betyder enbart fler lögner, skaldar han.
Men det är ju klart att det finns annat också. Den 81-årige romantikern skriver även om kärlek. Om att han varit dum mot sin tjej, om förlåtelse och om den där långa kärleken som till och med skulle kunna kallas De Sista Ljuva Åren.
Och om rädslan att bli ensam, om skräcken inför att hitta kärlek igen. Eller skräcken, snarare den besinningslösa farbroderliga längtan efter den. Och den oväntade lyckan när det händer.
Han skrapar med foten, han trugar, han ber, han larmar och gör sig till. En riktig karl, kort sagt. Det är bedårande, faktiskt.
Vore Graham Nash svensk skulle han be The Hollies göra en version av Lasse Stefanz och Christina Lindbergs klassiska hit och det skulle så klart vara fantastiskt.
Kanske med Lucinda Williams som fru Lindberg …?
Det vore nåt, det.
Den 2 september återvänder Nash till England för en konsert på British country music (!) festival i Blackpool, Lancashire.
Nästan så att jag funderar på att åka dit och se den förlorade sonens återkomst.
Now
Graham Nash
Lisa Ekdahl är i en särskild klass för sig
Häromåret startade Lisa Ekdahl en debatt om sexistiska musikrecensioner så jag nöjer mig därför med att en smula stramt konstatera att som yrkeskvinna är hon en alldeles utsökt skapare av välskrivna låtar och hon sjunger dem som en vokalist av yppersta klass.
Eller, ja … nåja. Hon sjunger ju så förbannat osannolikt flickaktigt speciellt att man ibland tror att hon driver med oss lyssnare. Som ett barn som trugar till sig en glass till. Läspar lite lagom.
Hon gör det dock bäst. Ingen tvekan. Ingen smickrar in sig så tryggt som Lisa.
Och så var det ju titellåten; en låt av Sonny Bono, en av musikbranschens största drumlar och sexister genom tiderna. Han fick minsann vara med på Lisas nya segertåg.
Men. Det är ju sjukt bra. En del säger jazz. Andra visa. Jag säger bara Lisa. Hon är en egen klass. Ett eget kön, nästan. Lisa är nog bara bäst, helt enkelt.
Bang bang i mitt hjärta
Lisa Ekdahl
I mina lurar
■ Tina Turner dog och efter det spelar jag Simply the best hela tiden – fortfarande. Bäst är kanske låtarna som Mark Knopfler skrev åt henne.
■ Paul Simon har gjort comeback och Seven psalms är väl inte världens muntraste historia, kanske, men väl värd att lyssna på ändå.
■ Håkan Hellströms nya Poetiska försök är ännu ett album med både livsglädje och livsleda. Med käften full av cava är ändå ett hyfsat sätt att starta en bra låt.