Ledare
Under ett av mina besök i Helsingfors utspelade sig en händelse som närmast får betecknas som surrealistisk, för att inte säga bisarr.
Det var i slutet av 1990-talet och jag hade anlänt till den finländska huvudstaden efter en nöjeskryssning med några kompisar. För transparensens skull ska erkännas att det blivit en och annan vända till baren under den föregående kvällen.
Det var därför med något tunga huvuden som vi släpade oss av färjan och tog en passagerarbåt ut till Sveaborgs fästning, där kommendanten Cronstedt antagligen känt sig lika risig som vi efter att ha gett upp hela härligheten till ryssarna 1808.
Redan på båtfärden ut till fästningen la jag märke till en familj – mamma, pappa och en tonårsdotter – som satt snett mitt emot oss. De glodde i vår riktning och tisslade och tasslade.
På återfärden, efter rundvandringen på Sveaborg, noterade jag att familjen fortsatte med sitt oblyga stirrande.
”Ojdå, ser vi verkligen så slitna ut”, tänkte jag samtidigt som vi gick av båten och styrde stegen mot ett ställe i stan för att äta lunch.
När vi kommer in i entrén uppenbarar sig samma familj, av allt att döma har de följt efter oss från båten, och nu börjar det kännas lite konstigt. Men konstigare ska det bli.
Plötsligt stegar nämligen pappan fram till oss, viftar med papper och penna, och frågar om han kan få våra autografer.
”Min dotter är ett stort fan”, säger han och nickar mot tonåringen som står en bit bort med blossande kinder.
På detta svarar vi något avmätt i stil med ”Öhh, va?!”, eftersom vi inte fattar någonting och dessutom är lite trögtänkta efter gårdagskvällens aktiviteter.
”Ja, ni är ju Bo Kaspers Orkester”, säger mannen då.
”Ehh, nej, det är vi inte”, säger jag, sedan den första chocken lagt sig, och så skrattar jag till medan jag börjar leta efter dolda kameror, övertygad om att det måste röra sig om något slags spratt.
”Men ni ska ju spela här ikväll”, envisas mannen och pekar på en affisch med ett gruppfoto av just Bo Kaspers som sitter på väggen i entrén, ett foto av ett gäng andra killar som inte uppvisar några som helst likheter med oss. Varken jag eller mina kompisar bär till exempel hatt, som frontfiguren Bo Sundström brukar göra.
När vi återigen nekar till att vara Bo Kaspers fräser mannen något ilsket om ”divor som vägrar skriva autografer” och avlägsnar sig med resten av sin familj. Kvar står jag och mina kompisar och undrar vad det egentligen var som hände.
Så här i efterhand hoppas jag att Bo Kaspers Orkester kan förlåta oss, om vi nu råkat ge dem dåligt rykte i Finland efter denna autografvägrarfadäs.
Och så hoppas jag förstås att alla ni andra läser artikeln om Helsingfors, och att ni slipper bli förväxlade med några kändisar om ni åker dit.
Och blir ni det, eller har blivit det vid något annat tillfälle, så skriv gärna till mig och berätta om det.
Trevlig läsning! ■