Det ska erkännas direkt, jag är en riktig badkruka. Jag doppar mig inte frivilligt med mindre att det är minst 20 grader i vattnet, gärna ännu varmare.
Faktum är att jag hellre än att idka kallbad går på glödande kol, vilket jag också gjort en gång, under en reportageresa till Fiji. Det var en ren njutning jämfört med att huttra i iskallt vatten.
Jag vet inte vad mitt badkrukeri beror på, men kanske saknar jag det där bruna underhudsfettet som sägs skydda mot kyla.
Hursomhelst var det något av en prövning när mina kallbadsälskande kompisar frågade om jag ville hänga med och ta ett dopp, en höst för tre år sedan.
Instinktivt svarade jag givetvis ett kraftfullt ”Nej!”. Eller rättare sagt, jag utbrast ordagrant: ”Aldrig i livet, är ni helt galna, det är ju askallt i vattnet!”
Men de fortsatte att tjata, och till sist gav jag med mig eftersom det utlovades bastu före doppet, och eftersom jag tänkte att det kanske inte är så dumt ändå att utmana sina demoner.
Väl på plats visade det sig att bastun inte hunnit bli uppvärmd, varpå mina kompisar tyckte att vi skulle bada först och basta sedan.
”Aldrig i livet, är ni helt galna, det är ju askallt i vattnet!”, utbrast jag igen.
Men hur det nu var så fann jag mig snart tassa barfota bland nedfallna löv i snålblåsten, de tvåhundra meterna till en brygga där jag efter mycken tvekan, och viss övertalning, hoppade i vattnet …
Och så gick det till den gången när jag badade kallbad två gånger – för första och sista gången.
Jag genomfors visserligen av en livsbejakande känsla de få sekunder jag låg kvar i vattnet, alltså livsbejakande på samma sätt som jag föreställer mig att uttorkade orkidéer upplever det när de tror att de snart ska dö och därför slår ut i full blom.
I mitt fall handlade det dock inte om en ny blomstringsperiod utan en chockartad hjärtklappning som gjorde mig övertygad om att slutet var nära.
När jag studsat upp på bryggan igen, och till min förvåning upptäckte att jag överlevt, kände jag ändå en viss tillfredsställelse, det ska erkännas, en stolthet över att jag vågat. Men göra det igen? Nej, tack!
Nu är det säkert flera av er som ler medlidsamt, och tänker att ”Herregud, vilket pjoskeri, det var ju inte ens vinter”. Men vet ni, det bjuder jag och min avsaknad av brunt underhudsfett på. Och jag bjuder även på en artikel om vinterbad, läs här. För jag vill ju inte ta ifrån alla er som gillar att bada kallt den upplevelsen – även om ni förstås är helt galna!
I årets riksfinal av PROvetarna förekom för övrigt en annan badkruka bland frågorna.
”Storken”, den dubbla världmästaren i motocross, fick nämligen inte sitt smeknamn för sin längd, som man kan tro, utan för att han en gång sågs stå på ett ben i det kalla vattnet vid en badplats med det andra benet uppdraget framför sig – som en stork. Läs mer här.
Till sist vill jag å hela redaktionens vägnar tacka för det här året och önska er alla en God jul och ett Gott nytt år! ●