Ledare
Fobi är kanske inte det första ordet man tänker på i samband med dalahästar, men jag känner faktiskt en kille (vi kan kalla honom Göran) som har ett tämligen komplicerat förhållande till de krusmålade kusarna från Dalarna.
Göran är visserligen uppvuxen i Småland, men eftersom hans pappa var en passionerad samlare av dalahästar präglades inredningen i Görans barndomshem starkt av snidade trähästar i alla upptänkliga storlekar och kulörer – i en sådan utsträckning att Göran som vuxen utvecklat en form av irrationell obehagskänsla som ger sig till känna varje gång han ser ett exemplar på bild eller i verkligheten.
Ni tror jag skojar, men nej, det gör jag inte. Göran är dalahästfobiker.
Det visade sig inte minst när han träffade sina blivande svärföräldrar första gången. Efter en trevlig men ändå lite anspänd middag, som det kan vara när man inte riktigt känner varandra och är mån om att göra ett gott intryck, blev det dags att krypa till kojs.
Den intet ont anande Göran, som i det här tidiga skedet av deras relation hade funnit det taktiskt klokt att låta bli att berätta om sin något udda fobi för sin flickvän, visades in i ett sovrum. Han var trött men ändå nöjd och lättad över att det första mötet med flickvännens föräldrar avlöpt så pass bra, och såg fram emot en god natts sömn.
Göran gäspade, tittade sig omkring i rummet och stelnade till när hans blick föll på vägghyllan vid sängens fotände. För där, i en prydlig rad, stod ett stort antal … ja, ni fattar.
Flickvännen märkte förstås att något var på tok med Göran, så mot ett löfte om tystnad berättade han om sin fobi, vilket flickvännen bara tyckte var gulligt och åtgärdade genom att plocka ner dalahästarna från hyllan och lägga dem i en låda. Sedan kunde Göran sova gott.
Själv lider jag inte av några fobier, möjligen med undantag för det obehag jag känner då jag tvingas öppna plånboken och betala för onödiga prylar. När jag och min då femårige son besökte en av dalahästfabrikerna i Nusnäs uppstod ett sådant ögonblick när han propsade på att jag skulle köpa ett medelstort stycke målat trä med en prislapp som fick det lilla hår jag har på huvudet att resa sig.
Jag lyckades styra om honom till en mindre häst, som oaktat sin litenhet även den gick på åtskilliga hundralappar. Sedan ville han ha en till, ”att ha hemma hos mamma”, så det blev till att slanta upp igen.
Men trots detta trauma har jag inte utvecklat någon fobi mot dalahästar, och läste därför med intresse artikeln i ämnet här.
Trevlig läsning, och sommar! ●