Egentligen är det ganska självklart; har man stått i Abbey Roads studio i London och spelat in Bachs volinkonserter finns det inte så många vägar att gå om man vill komma framåt. Violinisten Christian Svarfvar hittade en. Han valde Benny Andersson.
Bach. Beatles. Benny. Logisk utveckling.
Låter det storvulet? Storsvenskt? Det är det inte. Lyssna får ni höra.
Bennys album Piano har ju legat på den klassiska topplistans första-
plats i tre år (!) nu. Den här kommer att ta över.
När Benny själv tog Abba in i Liszts, Saties och Chopins tonvärld via sitt piano tar Christian Svarfvar Benny med hjälp av arrangör och dirigent Anders Berglund rakt in i Griegs, Beethovens och Sibelius
estetikvärld.
Faktiskt. Stora ord, men jag ljuger inte om musik. Inte om Benny.
Unge Christian Svarfvar har en ton som är så lyrisk och mild att man ibland står helt lamslagen och bara fylls upp av den.
Särskilt tydligt är det i några av Bennys låtar här:
Ledmotivet i Chess har jag alltid ansett som en fin bagatell. Här är det stort, starkt, kontrapunktiskt och symfoniskt. Skulle kunna varit skrivet av Rossini. Nästan av Donizetti, rent av.
I let the music speak låter lite som Lars-Erik Larsson. Rörande bara det.
Money, money, money är balettmusik à la Tjajkovskij.
Flickornas rum är som en fin liten menuett och i avslutande You and I från Chess är Rossini tillbaka.
Anthem är däremot påfallande ointressant som minisymfoni. Så kan det gå. Kanske var den perfekt redan i originalet?
Nångång på 80-talet skrev jag en krönika i Aftonbladet med rubriken ”Skriv en opera, Benny!”.
Jag väntar fortfarande.
Der är aldrig försent, Benny. Det är aldrig försent att bli Rossinis överman.
The Symphonic Touch
of Benny Andersson
Christian Svarfvar London
Philharmonic Orchestra
1971 låg jag och lyssnade på Radio Luxembourg när The Hollies första singel The baby med Mikael Rickfors utsågs till Veckans Powerplay. Stolt var man ju. Heja Sverige!
Nu lyssnar jag på Rickfors nya album och upptäcker till min barnsliga förtjusning att han sjunger Hollies igen. He aint heavy, he´s my brother var ju en stor hit 1969, en varmhjärtad ballad, och Rickfors gör den ännu mera ömsint. Bedårande faktiskt.
Och hela den här comebacken av den 74-årige sångaren med den souliga rösten är faktiskt anmärkningsvärt bra, med strålande melodisk mjukrock från en av de mest förförande röster världen hört.
Kompet sparsmakat; lågmälda gitarrer, blockflöjter, cello och fiol. Och så rösten. Den godhjärtade förförarens röst.
Rickfors
Mikael Rickfors
■ Harry Belafontes album Calypso tog världen med storm 1956(!). Jag lyssnar nu och förstår varför; han var ju världens mest sexiga och ömsinta sångare. På samma gång.
■ Lana del Reys nya album Did you know that there’s a tunnel under Ocean blvd är unikt ojämnt. Men ofta är det ganska underbart.
■ Tallest man on earth är en udda man från Leksand som kanske är den förmedlande länken mellan Lasse Berghagen och James Taylor.