Krönika
Jag lärde mig ett nytt uttryck nyligen ”Man behöver en stor korg för att få med sig något hem”. Alltså, man måste vara öppen för nya intryck och nya erfarenheter om man ska få med sig något värdefullt hem från allt man möter i livet.
Det tänker jag på nu så här när det går emot höst. Jag är inte den som plockar massor av blåbär och lingon, kokar sylt, saftar och fryser in. Och i svampskogen är jag en total novis. ”Å titta, kantareller”, hojtar jag och rusar mot gulnade björklöv.
Då har jag mer begåvning för att hitta lysande, oberättade livshistorier. Och klokskaper och ljuvligheter, poetiska sprickor i verkligheten. När jag känner att ”det bränns” så vet jag att här finns en gömd nyckel att hitta. Så samlar jag livserfarenhet i min korg
Det gäller att inte bli snål och direkt sortera bort en massa bara för att det känns nytt och annorlunda och ”så där tänker inte jag”.
Man måste ha en stor korg för att få med sig något hem.
Och så här när sommaren övergår i höst kan det vara idé att tänka över vad det är för klokheter, för erfarenheter och roligheter som vi vill spara på hyllorna i vår mentala matkällare.
För det är klart att när man fantiserar så kan man ju ta i ordentligt och tänka sig en rejäl källare med breda trähyllor att spara burkar och flaskor på och märka med ”Sommaren 2025”. Jag tror att jag spar ”Trädgårdslunch med Charlotte”.
Och i en liten bullig burk märkt ”Oemotståndligt” spar jag leendet när jag fick höra om när en mig närstående fyraåring fick åka till Kolmården och önska sig en sak ur butiken. Hon valde det varken farmor eller pappa skulle ha valt. En kattprinsessa med paljettväska. Och suckade sedan lyckligt ”Hon är så gullig, hon är till och med gulligare än jag”.
Jag har rätt många burkar med ”Tålamod 2025” som jag sparat från dagar då jag faktiskt orkat ge mig till tåls och saker löst sig liksom lite av sig självt.
Jag går runt där i min svala källare och hittar gamla älskade inläggningar och syltburkar. Som ”Stunder i Tant Gerdas kök 1957” och färdas tillbaka till den där platsen där jag kände mig så sedd och lyssnad på.
Jag känner lugnet, ser tändsticksautomaten där jag kunde få dra ut en ny ask när vedspisen skulle tändas. Kaffekvarnen som jag fick veva och sedan dra ut lådan med doftande nymalet kaffe. Skalpotatisen i blåvita skålen.
Jag tror knappast att tant Gerda och farbror Herman (min första kärlek) förstod vad de gav mig genom att bara låta mig vara där hos dem i köket.
Men jag tror att vi alla har samlat mycket under våra liv. Stunder och insikter och stämningar som byggt våra liv och gjort oss till de vi är idag.
Precis som du stolt går och drar med handen över burkarna med jordgubbssylt till vinterns pannkakor och plommonchutney till söndagsmiddagarna med kyckling. Precis som du känner dig så rik – och alldeles lagom duktig – när du tagit vara på vad trädgården och naturen ger. Så kan du också förundras och glädjas åt allt klokt och roligt och fantastiskt som livet gett dig. Känna doften av sommardagarna när allt var så intensivt grönt, återvända till mötena med människor du älskar, skratta lite och förundras över livet.
Om man har en stor korg så får man alltid med sig något hem. ■