Krönika
Min mamma brukade citera ”Den som spar han har, men inte så roligt!”. Det kom nog ur någon barnbok vi läste.
Det var lite spännande att mamma, barndomens allvetande rättesnöre, faktiskt kunde citera något så roligt, dumt och härligt oförnuftigt förnuftigt.
Det var som en spricka i duktiga föräldrarollen. Min mamma kunde fnissa. Och då älskade vi henne extra mycket. Sedan kom hon ihåg sig, snörpte ihop sig och blev den väna och välpolerade predikantfrun. Som hade håret i knut och bakade sju sorters kakor till kyrkkaffet på julen.
Men vi hade sett bilderna från hennes barndom då hon klättrade i träd och vi visste att hon tyckte att kunna unna sig en bakelse ibland hörde till de mänskliga rättigheterna.
Och hon var den som mot alla regler (eller kanske i en uppgivenhet inför att uppfostra sitt lata lilla barn) satte sig och stickade på min hemläxa i syslöjden. Fem centimeter skulle jag sticka, hade fröken sagt. Mamma fixade det snabbt och jag fick faktiskt godkänt för en långsmal grå katt som hade ett fem centimeter brett ovanligt välformat band över magen, omgivet av mina ojämna bubbliga varv.
En av fördelarna med att bli äldre är att man får mer förståelse för att både mammor och andra människor är både och. Det finns räta varv och rätt aviga varv. Vi är alla som grå mjukis-katter med några finvarv runt magen, det där som vi är så stolta över. Och så en hel del ojämna ”jag-gjorde-ändå-så-gott-jag-kunde”-varv.
Och livet blir så mycket enklare om man kan överse med andras taggiga, irriterade aviga-varv och leta efter de fnissigt glada varven. Och de finns. Garanterat. Under gnäll och negativitet och pust och stånk och ”titta på mig, så märkvärdig jag är” har vi alla ett inre barn som fnissar åt tokigheter och hellre klättrar i träd än går fint på markerad gångväg. Det är min övertygelse. Fast ibland är de väldigt dolda.
Men aviga och räta är vi.
”Kanske väcker perfektionen beundran, men knappast ömhet och djup tillgivenhet”
För länge sedan jobbade jag i en möbelaffär och där ingick det att syna de nya buntarna med gardintyger. Vi stod två och två och rullade upp meter efter meter av tyget och spanade efter eventuella felvävningar i tyget. Och alltid var det någon som citerade en tidigare anställd som varje gång ett fel upptäcktes sa ”Äsch, det går in i rynkorna!”. Visst kan ens första impuls vara att försöka dölja sina felsteg och missar i livets gardinrynkor. Man drar till tyget så att de inte syns.
Fast med åren har jag insett att de människor jag älskar, älskar jag med deras fel och brister. En perfekt yta halkar man bara över. Kanske väcker perfektionen beundran, men knappast ömhet och djup tillgivenhet.
Jag har fortfarande inte lärt mig att sticka proffsigt men jag vet att om man tar en avig och en rät så får man en resår. Det blir töjbart och elastiskt. Perfekt sätt att leva ett liv, om ni frågar mig.
Och mamma sitter kanske på sitt moln i himlen och stickar fint. Själv citerar jag efter henne ”Den som spar han har, men inte så roligt”.
Det gäller att passa på att leva livet medan man har det och inte tjafsa så mycket om man råkar göra en miss eller två. Ha nu en underbar vår, den går inte att spara på (även om författaren Jamaica Kincaid föreslagit att maj månad som är ljuvlig borde få ha 90 dagar) så låt oss njuta i nutid. ■