Krönika
Min vän suckade, hon stretade på genom storsorgens kletiga gyttja. Med pannben och envishet tog hon sig igenom dag efter dag. En oväntad och snabb sjukdom hade tagit hennes livskamrat ifrån henne. Nu stod hon där i ruinerna av alla planer de hade gjort upp, han skulle alldeles snart gå i pension först och sköta allt tråkigt måste-hemmajobb så de på sin tillsammans-tid kunde göra roliga saker.
Men döden drog ner en järnjalusi framför framtidens öppna dörr.
Jo, hon överlevde. Jo, hon tänkte på barnen och barnbarnen. Jo, hon tog sig upp ur sängen varje morgon. Jo, hon kämpade på.
”Jag vill ha tillbaka mina
hoppsa-steg”, sa hon.
Ni vet de där stegen åtminstone jag fick lära mig i gymnastiken för längesedan. Man tar liksom sats och hoppar samtidigt som man tar ett steg framåt. Kan verka onödigt hurtigt de morgnar man vaknar med storsorg eller kanske bara vanligt småsurhet i själen.
Ett skutt för varje steg. Ett lite barnsligt överskott av livsglädje.
”Jag vill ha tillbaka mer hopp och skutt i livet”, sa min vän som mest hasade håglöst fram när hon inte disciplinerat gick på måste-röra-på-mig-ändå-promenader.
Jag träffade författaren Merete Mazzarella häromveckan (läs mer om henne på sid 36). När hon var runt 70 formulerade hon ett snärtigt svar på när man är gammal: ”Gammal är man den dag man inte längre kan stå på ett ben och dra vinterstövlarna på eller av.”
Nu är hon 80 och ser alltid till att ha stöd när hon drar på sig vinterstövlarna. Jag frågade inte henne om hur hon har det just med hoppsa-stegen men hon berättade att hon och hennes man varje dag placerar sig framför ett fönster (för att få utsikt) och står först en minut på ena benet, sedan en minut på det andra.
Sedan går de ut i trapphuset i Helsingfors, går alla trapporna ner och så upp så fort de kan ända till vindsvåningen sju trappor upp, så de blir lite andfådda.
Men Merete tyckte ändå att det är ett väldigt tjat om att äldre ska sköta om den kroppsliga hälsan men att det talas alldeles för lite om själen och de existentiella frågorna.
Jag tror också att det viktigaste är att behålla förmågan att ta ett och annat själsligt hoppsa-steg. Förundras, vara nyfiken, bli lite nykär i livet varje dag. Småhoppa lite förtjust som en treåring som ser en domherre för första gången ”En gråsparv med rött förkläde” eller en femåring som ljudar ihop L-A-M-P-A, gör en paus och överraskat utbrister ”LAMPA!” med minen av den som kommit på något i Nobelprisklass. Och det har hon ju rätt i!
Vinterstövlarna kan vara luriga. Men med långa dragkedjor i skaften och stadiga stolar strategiskt placerade så klarar vi dem också. Och utomhus hoppsa-steg på isgata bör absolut undvikas.
Men visst blir livet härligare med inre och kanske även yttre hoppsasteg (om knäna tillåter).
Hur det gick för min vän? Jo, tiden gick, hon bar den tunga sorgen i år efter år.
Men en dag berättade hon med glitter-ögon om att hon träffat någon som fått det att ”pirra som av sockerdricka i kroppen”. Hon som gett upp och tänkt att hon aldrig mer skulle kunna känna så igen. Jag kände hur mina egna ögon tårades och jag blev så förunderligt glad över att livet kan söka sig fram, att sagor faktiskt kan ha lyckliga slut.
Jag önskar dig som läser detta en härlig höst, svep om dig mörkret som en värmande pläd och känn efter – visst finns det ett och annat hoppsa-steg i dig och lite sockerdricke-pirr i kroppen? ■