Ålderism även inom psykisk ohälsa

Kriget bröt ut kort efter att de sista pandemirestriktionerna hävdes. Covid-19 har också väckt människors oro och för många har följderna varit svåra. Men det är ändå inte jämförbart med kriget, resonerar psykologen och psykoterapeuten Per Naroskin. För medan pandemin och åtgärderna för att skydda sig har varit begripliga och lämnat utrymme för människors eget handlande, är maktlöshet antagligen den starkaste känslan som de flesta förnimmer inför kriget.

Per Naroskin märker oron såväl privat som professionellt och han betraktar det som något helt annat än de reaktioner som följde av pandemin.
– För den som saknar kontaktnät och upplever sig stå utanför olika typer av samhällsaktiviteter, är en förändring av säkerhetsläget något påtagligt hotfullt som man är utsatt för, men inte kan göra något åt.
Det som händer i omvärlden landar sannolikt på olika sätt hos människor beroende på ålder och tidigare upplevelser. Detta, menar Per Naroskin, talar för att äldre kan vara särskilt sårbara för det som kriget triggar hos dem.
– Många äldre har ju egna krigserfarenheter – den som var barn och växte upp när det var krig – och det vore konstigt om inte det väcks till liv i en sådan här situation. Det gör den gruppen mer utsatt än unga, för vilka krig bara finns på film, säger han.

Om kriget verkligen inverkar negativt på äldres psykiska hälsa i Sverige är för tidigt att säga. Klart är däremot att pandemin inte hade den effekten, utan tvärtemot vad många kanske tror, inte har lämnat några tydliga spår i folkhälsostatistiken vad gäller psykisk hälsa.
– På det hela taget blev det inte så illa som vi befarat, säger folkhälsoforskaren Sara Fritzell som är utredare på Folkhälsomyndigheten.
Under pandemin har Folkhälsomyndigheten gjort återkommande undersökningar för att kunna ge en bild av hälsotillståndet i befolkningen. Den sista genomfördes i december och visade bland annat att personer i åldern 70 och äldre drabbats av sömnbesvär i högre grad än andra, medan de yngsta deltagarna, i åldern 16–29, var mer drabbade av stress och nedstämdhet.
Att det generellt inte blev värre betyder inte att situationen är bra, påpekade Folkhälsomyndighetens generaldirektör Karin Tegmark Wisell i samband med att den senaste undersökningen publicerades: ”Även om vi inte ser en försämring av den psykiska hälsan på befolkningsnivå är det viktigt att komma ihåg att olika former av psykisk ohälsa redan före pandemin var ett betydande folkhälsoproblem i Sverige.”

Hur ser det då ut? Hur utbredd är den psykiska ohälsan – definierad som besvär av oro, nedstämdhet och sömnlöshet men även som psykiska sjukdomar som ångest eller depression – bland äldre?
Ett kort svar är att gruppen är generellt mycket drabbad – men att det ser olika ut. Var tredje kvinna och var femte man över 77 år uppger besvär av ångest. Även depressiva besvär är så vanligt bland äldre personer att det kan beskrivas som ett folkhälsoproblem, konstaterar Folkhälsomyndigheten i en sammanställning av läget. Män i åldern 85 och äldre utgör den grupp i samhället som har högst andel självmord.
Samtidigt är samhällets resurser för att behandla psykisk ohälsa ojämnt fördelade. Det syns inte minst i att äldre, trots situationen, bara kommer i åtnjutande av en liten del av landets psykiatriska vård – och samtidigt är den grupp där störst andel har antidepressiv medicin.
Piller istället för behandling, alltså.
Intrycket att äldres psykiska ohälsa lätt behandlas styvmoderligt och flyktigt stärks av att Folkhälsomyndighetens övergripande statistik om gruppen hittills har haft en övre åldersgräns på 84 år – samhället har alltså satt en gräns för när det är intressant att veta hur läget är.
Folkhälsomyndigheten förklarar förändringen med att färre blev mycket äldre än 84 år när undersökningen startade 2004. De som blev det var sällan så friska att de kunde svara på en enkät och därför skulle det statistiska underlaget bli för litet för att analysera. Med ökad medellivslängd och förbättrad hälsa har detta förändrats, och nu ska man alltså slopa den övre åldersgränsen.

Detta är något Sara Fritzell på Folkhälsomyndigheten framhåller som ett tecken på att äldres hälsa tas på större allvar.
– Synen har blivit mer nyanserad, det framhålls som viktigt av allt fler, gehöret är större, frågan tas upp i nyheterna och lyfts i samhällsdiskussionen, säger hon.
Sara Fritzell tillägger dock att det ännu återstår en lång väg att gå och att det viktigaste är att få bort föreställningen om psykisk ohälsa som en naturlig del av åldrandet, som hon menar är utbredd, och kan orsaka stor skada.
Det är ingen uppfattning som hon är ensam om. Carina Benjaminsson på PRO ger uttryck för samma åsikt men menar samtidigt att synsättet kommer att vara svårt att ändra på.
– Jag tror att det har bitit sig fast, säger hon.
En förklaring, tror Carina Benjaminsson, kan vara att ålderdomen är en tid av förluster.

– När det händer tråkigheter som gör människor naturligt ledsna är det svårare att uppmärksamma vad som är sjukligt och vad som är normalt.
Hon tror dock att pandemin har fört med sig att förutsättningarna att uppmärksamma problem kring äldres psykiska mående är bättre än tidigare.
– Det är lättare att få gehör nu. Man kan nog inte säga att vi har vaknat upp och ser problemet – det gjorde vi tidigare också – men det finns fler som lyssnar på PRO.
Som exempel pekar hon på att regeringen till slut, efter att PRO och andra organisationer länge argumenterat för det, tillsatte en utredning om en äldreomsorgslag som ska presentera sina förslag i slutet av juni.
– Det tyder på en politisk medvetenhet och insikt om att samhället behöver göra mer i omsorgen om äldre och de som är ensamma. Det finns starkt gehör för förebyggande och främjande arbete, säger Carina Benjaminsson. ●