Anita är PRO:are och ”kollektivist”

I Stockholm fick mamman först jobb som hembiträde och sen strykerska, När Anita föddes blev det tydligt att pappan ville ha en hemmafru. Något som Anitas mamma inte ville vara, men hon bet ihop.
På den tiden var Lilla Essingen Europas mest tättbefolkade område, alla bodde i ettor, berättar Anita. Det fanns bara en stor lägenhet, en fyra. Varje hus hade en barnkrubba i bottenvåningen.
– Jag var så sugen på att gå dit och en dag när jag kanske var fyra, fem år smög jag mig dit ensam och sa att ”jag vill börja här”, berättar Anita.
Det fick hon. Mamman hade blivit erbjuden ett jobb som strykerska på Östermalm och ville gärna gå till jobbet. Pappa visste ingenting.
– Han skulle inte ha velat att hans fru skulle ”stryka för överklassen”.
Till slut blev de avslöjade men Anita kan inte minnas att det blev någon stor dramatik.

Det var svårt att växa upp med en pappa som var så rädd för känslor

Vid ett tillfälle hände det att pappan tog med Anita på ett Folket i Bild-möte. Folket i Bild (FiB) var både en veckotidning och ett förlag som gav ut billiga kvalitetsböcker i stora upplagor som såldes genom ombud på arbetsplatser. Tidningen blev en folkrörelse där flera stora arbetarförfattare publicerade sina texter.– Jag kommer särskilt ihåg det för det var arbetarförfattaren Moa Martinson som talade. Pappa höll för mina öron under hela mötet. Hon svor så dant.
Anita hade ingen bra relation till sin far.
– Det var svårt att växa upp med en pappa som var så rädd för känslor. Han slog hellre. Han hade egentligen velat ha en son, berättar Anita. Samtidigt var han otroligt svartsjuk. Och jag provocerade honom. ”Kalla mig Georg” kunde jag säga. Han ville att jag skulle ha sommarklänning men när han inte såg bytte jag om till svarta snäva jeans och svart polotröja.

När Anita Persson gått ut skolan på Kungsholmen hamnade hon i biblioteksvärlden, på Stadsbiblioteket vid Odenplan, sedan rekryterades hon till Tjänstemännens centralorganisation, TCO, för att bygga upp deras bibliotek. 1979 landade hon till slut som intendent på Strindbergsmuseet och där blev hon kvar till 1994. Den bråkige och märkvärdige författaren August Strindberg har varit Anitas ständiga följeslagare.
Det livslånga intresset för Strindberg är resultatet av en provokation, berättar Anita. Det väcktes i skolan när kristendoms- och svenskläraren förbjöd henne att läsa både om andra religioner än kristendom – och Strindberg.
– Detta berodde på att läraren hade en pappa som hade varit delaktig i den beryktade Strindbergsfejden (en svensk kulturdebatt med start 1910, reds anm) och det triggade mig att läsa hela Strindbergs samlade verk den sommaren. Jag förstod nog inte så mycket men det var otroligt spännande.

Flera år senare när hon hade börjat på museet ringde hon upp läraren och de åt en försoningslunch, tillägger hon.
Det ena ledde till det andra. Strindbergsintresset fick henne att gå med i Strindbergssällskapet och så småningom valdes hon in som första kvinna i styrelsen. Och till idag fortsätter hon att föreläsa om Strindberg och guida både stads- och skärgårdsvandringar i Strindbergs fotspår.

Jag vill gärna stödja det jag tycker är viktigt, inte minst allt det som civilsamhället står för

Hur kom PRO in i ditt liv?
– Det var redan på min tid på Strindbergsmuseet. Vi brukade få besök av olika PRO-föreningar på visningarna. Jag tyckte ofta att de överdrev sin ålder, någon sa gärna ”vi är ju lite gamla så vi måste sitta ner”. Men inte satt de ner, de flesta hade inga problem med att hänga med på visningarna.
Anita Persson, som är 85, har varit medlem i PRO i runt 20 år. För Anita är det PRO:s intressepolitik som gör att hon betalar sin medlemsavgift.
– Jag vill gärna stödja det jag tycker är viktigt, inte minst allt det som civilsamhället står för.

Det pågår en nedrustning av välfärdssamhället och demokratin just nu, anser Anita, och det gör henne upprörd, nästan ursinnig.
– Det är katastrof. Anslagen till folkhögskolor och studieförbund minskar, och till kulturen. Biståndet ska vi inte tala om. Har biståndsministern hört talas om internationell solidaritet?

Anita har svårt att inte engagera sig. Engagemanget löper som en röd tråd i hennes liv. Kollektivhuset Färdknäppen har hon varit med och format, och hon flyttade in när huset stod klart 1993. Då hade hon ingått i gruppen som kontaktade Familjebostäder om att få vara med och utforma huset.
Tomt och planer på kollektivhus fanns redan, men gruppen ville övertala bostadsföretaget att bygga ett unikt boende för andra halvan av livet, för människor utan hemmavarande barn.
– Familjebostäder gick med på det och vi hade inflytande på hela byggprocessen. Vi träffade arkitekterna och diskuterade placering av varje vägg, utformningen av köket, att det skulle uppstå mötesplatser lite överallt i huset och att allrummen skulle ha fönster så att man kunde se vilka som var där, berättar Anita.

Att bo här ger en möjlighet till att ha ständiga samtal

Hela processen tog sju år och Anita menar att det faktum att de fick vara med och forma sitt boende har betytt att de verkligen har tagit ansvar för vad det innebär att bo så här.

Vad gillar du särskilt med att bo kollektivt?
– Det är framför allt två saker. Att bo här ger en möjlighet till att ha ständiga samtal. Samtal är viktiga. Man måste hålla igång hjärnan och slipa sina argument. Man måste utsätta sig! Jag är inte rädd för att bli arg eller bli utskälld heller för den delen. Men det är bra för människan att odla sin nyfikenhet och hela tiden lära sig nya saker, man är ju inte fullärd.
Det andra stora är att man omger sig med goda förebilder. Jag lär mig att åldras. Och att dö. Jag brukar säga att vårt hus är som en folkhögskola, man lär sig nya saker varje dag.

Vad krävs för egenskaper för att trivas i ett kollektiv?
– Jag skulle säga en sak: Byt pronomen! Tänk ’vi’ istället för ’jag’, även om det känns lite ovanligt nuförtiden. Runt ett ’jag’ reser sig fyra väggar. Ett ’vi’ kan sträcka sig ända ner i tvättstugan och hur långt som helst ut i världen. ●

Anitas råd!

– Var nyfiken på olika boendeformer, uppmanar Anita Persson.
Vill du veta vad det innebär att att bo i kollektivhus? Gå en studiecirkel på Kollektivhus NU, www. kollektivhus.se, en paraplyorganisation för alla kollektivhus.