Äntligen får man lätta lite på korsetten

Fördelen med att bli äldre är att man får chansen att bli mer sig själv. Och ta igen lite för sin välanpassade ungdomstid, som någon sa.
Som tonåring var jag så ängslig över att inte passa in. Inte vara som alla andra. Det skulle ta många år innan jag fattade att alla andra inte heller var som alla andra. Det är lite snopet att alldeles för sent upptäcka att vi gick där och kände oss udda alldeles i onödan.
Så många ”korsetter” som jag har försökt tränga in mig i under livets gång. Det hör kanske till, man måste prova sig fram innan man vet hur man själv vill ha det. Många år trängde jag in mig i duktig-korsetten, hakade på alla krokar varje morgon och hade lite svårt att andas och att göra glada kullerbyttor var omöjligt.

Ett kort tag provade jag en knallrosa Barbie-korsett som hissade upp tuttarna i blickfånget. Söt som en pralin var jag men det blev lite för mycket sexigt sockrigt för min egen smak.
Ta-hand-om-alla-andra-korsetten har jag nött ganska ordentligt genom åren. Innan jag med ett ritsch rev den av mig och drog ett djupt andetag av lättnad när jag insåg att varken jag eller omgivningen blev gladare av att jag skulle kånka på alla andras sorger för att utses till mottagare av Stora Förtjänstmedaljen För Onödiga Ambulansutryckningar.
Men det kanske är livet. Man behöver pröva sig fram för att komma underfund med både sig själv och livet.
Och så kom ju den stora frihetstiden, när jag insåg att alla mina korsetter fick hänga kvar i garderoben medan jag själv dansade ut som en förnöjd och möjligen något excentrisk tant.
Jag minns dem, dessa tanter från min barndoms böcker, de kunde heta sånt som Tant Mittiprick och de gjorde precis som de ville, såg barnen i ögonen och hade karameller i chiffonjen.