Ledare
Jag har full respekt för alla dem som spelar bowling, till exempel deltagarna i PRO:s stundande riksmästerskap, som vi skriver om i nr 3/2025.
Min första kontakt med bowling var via Familjen Flinta, som gick på tv på 60-talet när jag var barn. Fred och Barney ägnade, som jag minns det, orimligt mycket tid åt att rulla stenklot, till sina fruars förtret.
Min egen bowlingdebut ägde rum i tonåren, då det visade sig att jag hade oväntad talang för spelet – det blev strike, efter strike. ”Nybörjartur”, fnyste mina kompisar, medan jag log nöjt.
Efter det har jag bowlat ett fåtal gånger under mitt liv, men med ungefär samma goda resultat som vid debuten – strike efter strike.
Men nu har det tydligen hänt nåt. Senast jag spelade, mot min son, sopade han bildligt talat banan med mig. Medan jag nästan oftare lyckades placera klotet ute i rännan än att slå ner några käglor, prickade han in … just det, strike efter strike.
Berättade jag att han var nio år vid tillfället?
Visst, han hade ju fördelen av att få såna där räcken uppfällda vid sidan av banan, och ett tag var jag nära att gå ut i receptionen och fråga om inte jag också kunde få det. Men jag insåg att det var bättre att låta sig förnedras i det tysta, och hålla god min i elakt spel.
Och givetvis unnade jag min son att vinna, vilket han också gjorde med bred marginal. Lite förvånad är jag dock över min egen prestation, med tanke på mina tidigare meriter i bowling, och eftersom jag ändå har ett hyfsat sinne för bollar och andra rullande föremål.
”Förmodligen misstänkte hon att jag var otrogen, vilket jag ju på sätt och vis också var – med flipperspelet”
Som flipperkulor, till exempel. I början av 90-talet spelade jag och några kompisar flipper regelbundet, inte sällan i just en bowlinghall och oftast på spelet The Addams Family, baserat på tv-serien.
Vi flipprade så mycket att det till slut blev en besatthet. Jag är ganska säker på att alla av oss tränade i smyg, för att bli ännu bättre till nästa gång. I alla fall gjorde jag det.
Det gick så långt att jag började slira på sanningen (okej, ljuga då) för min dåvarande flickvän, som en annan Fred Flintstone. Föga förvånande delade hon inte alls min passion och fascination för flipper. Hon tyckte mest att vi var fåniga.
Vissa dagar hände det därför att jag ringde henne från arbetet och sa att jag var tvungen att jobba över, och därför skulle komma hem senare. I själva verket hastade jag till nåt ställe som hade ett flipperspel och gjorde av med ansenliga mängder mynt i jakten på en ”Jackpot”.
Förmodligen misstänkte hon att jag var otrogen, vilket jag ju på sätt och vis också var – med flipperspelet.
Någon med kontakter i tv-världen fick nys om vårt besinningslösa flipprande, och ett produktionsbolag ryckte ut för att spela in en kortfilm om oss. Troligen med det underliggande temat ”Fåniga män som gör fåniga saker tillsammans”.
Efter ett tag avtog dock vårt spelande, tack och lov får man väl säga, och nu var det länge sedan jag satte en flipperkula i rullning.
Ändå kan jag inte låta bli att hoppas på att flipper ska ingå i PRO:s riksmästerskap i framtiden, när jag själv blivit pensionär. Gärna istället för bowling, om jag får önska.
Trevlig läsning! ■