Krönika
Människans företagsamhet och energi och ovilja att ge tappt inför oöverstigliga svårigheter upphör aldrig att förvåna.
Hur orkade de?
När romarna erövrat de brittiska öarna kunde man ju tänka sig att de skulle luta sig tillbaka, pysa upp en amfora rödtjut och låta kelterna sköta marktjänsten … men icke!
Knappt har man sjunkit ner i vilstolen förrns någon centurion eller annat befäl stövlar in och skriker:
– Upp för Jupiter! Sitt inte där och slöa! Sätt igång pronto och bygg vägar och akvedukter och viadukter och broar och villor och städer och förråd och vattenmagasin och romerska bad och murar och hamnar och kajer och pirer och vägar, vägar och åter vägar!
Inte en lugn stund!
Blodet hade inte torkat på erövrarnas svärd förrän soldaterna fann sig vara stenhuggare och byggjobbare och formsnickare, betongblandare och … ja, visste ni förresten att romarna hade uppfunnit en sorts murbruk som lagade sig själv om det uppstod sprickor i den?
Vattnet trängde in och gjorde att nånting kalkartat fälldes ut och pang! var allt helt och fint igen.
Och bara idén att bygga ett imperium.
Gick några bönder i Latium och plöjde och så säger den ene:
– Hördudu, om vi skulle samla ihop några grabbar och erövra Etruskien, vad sägs om det?
– Bra ide, jag ska bara plöja klart på andra sidan kullen först … ska vi säga start på onsdag? I gryningen?
Världen är fullproppad av antika underverk där vetenskapen än idag inte riktigt har klart för sig hur byggarna bar sig åt.
I våras stötte jag själv på ett dylikt som jag skam till sägandes inte hade koll på, nämligen Eupalinos tunnel på den grekiska ön Samos. Tyrannen Polykrates hade hittat en rik vattenkälla som skulle passa fint för huvudstaden Samos, som låg ungefär på samma plats som nuvarande staden Pythagoreion. Problemet var att källan låg på andra sidan berget Kastro.
Hur få vattnet till staden?
Eupalinos tillkallades, arkitekt och ingenjör. Han beslöt att bygga en tunnel genom berget. För att snabba på jobbet började man från två håll att hugga sig genom berget. Ett djärvt företag som innebar att han måste beräkna bygget så att de två huggargängen möttes inne i berget.
Till sin hjälp hade han en linjal, ett snöre och en krita, och hans beräkningar var så exakta att endast centimeterar skiljde de två arbetslagens tunnlar när de möttes.
Och detta hände 500 år före Kristus.
Tunnel var 180 centimeter i tak och över en kilometer lång. En kilometer!
Denna vattentunnel försåg staden med friskt vatten i över 1100 år.
Tänk er att stå intill jobbarna när de för första gången angrep bergets vägg. De hade en järnmejsel och en träklubba.
– Ursäkta, men vad är det herrn tänker göra?
– Hugga en tunnel genom berget.
– Jaha. Hur lång?
– Lite drygt en kilometer, nånting.
– Med den där mejseln … genom berget … en kilometer….
– Javisst. Titta, där fick jag bort en liten flisa …
– Ja, herregud …
Som sagt, människans ovilja att ge upp inför oöverstigliga svårigheter upphör aldrig att förvåna.
Eupalinos tunnel tog sisådär åtta år att bygga, den är fortfarande intakt och kan besökas. För sex euro får man knalla in i underverket.