Krönika
Jag kan inte se att det är någon skillnad mellan män och kvinnor, sa jag till min vän Hukande Halvöppen, uppkallad efter en pappfigur som man skulle skjuta på i lumpen, detta för hans vana att ha munnen halvöppen och att städse inta en hukande ställning som vore han rädd att få en snöboll i roten.
– Då tycker jag synd om dig, sa HH, det måste vara nåt du missat.
– Haha, sa jag, jag menar förstås i själslig bemärkelse, inte kroppslig, tokfan, alltså i själslig bemärkelse skiljer sig män inte från kvinnor. Och vice versa.
– Hur menar du? Sa HH.
– Tag egenskaper som inte är kroppsliga, sa jag. Till exempel generös, snål, gladlynt, inbunden, tvär, sur, pratsam, tystlåten, karriärsinriktad, sorglös, hypokondrisk, skämtsam, allvarlig, sorgsen …
– Eller humoristisk, tondöv, musikalisk, eller pratsam …
– Det sa jag ju … pratsam, alltså.
– OK, eller noggrann, slarvig, omtänksam, självupptagen och …
– Jaja, du fattar! Alltså, hur många såna egenskaper finns det? Trehundra, kanske. Nå. Då är min fråga; Finns det bland dessa 300 själsliga egenskaper någon som kan sägas vara manlig i den betydelsen att man omöjligen kan tänka sig att en kvinna har den? Och motsatsen, finns det någon egenskap som är kvinnlig i den bemärkelsen att en man inte kan ha den? Säg en!
HH blev stum.
– Nå? sa jag.
Det blev en stunds stiltje. Jag sa:
– Jag har frågat massor av folk vid middagar och på fester och närhelst det passat, men ingen har lyckats komma på en enda. Suzanne Brögger föreslog vid en lunch ridderlighet som en manlig egenskap men det kunde jag underkänna, eftersom alla de egenskaper som ingår i ridderlighet, till exempel artighet, kan innehas av båda könen.
HH funderade och funderade men inte heller han kom på något.
– Och om det nu inte finns några uteslutande manliga eller kvinnliga egenskaper, vad är det då för mening med att prata om manligt och kvinnligt? Vad betyder det?
– Du satte mig på pottan. Sa HH.
– En annan mystisk sak är Rolf Lassgård, sa jag. Han uppträder i en film där han iför sig blus och kjol, smink och örhängen för att bejaka kvinnan i sig, Marianne. Hur skulle han agerat om han levt i kulturrevolutionens Kina där män och kvinnor klädde sig likadant? Sitter hans kvinnliga sida enbart i kläderna? Och tänk om han äter middag med sin fru iförd smink, kjol och blus medan hon sitter mittemot, osminkad, i kavaj och jeans – nog borde det bli kortslutning nånstans i den situationen?
Båda två känner sig som kvinnor, utrustningen till trots.
Sa jag.
Hukande Halvöppen funderade och sa:
– Ja, det är säkert nåt vi missar, men jag begriper inte vad.
– Nä inte jag heller, sa jag, men å andra sidan det är jag van vid. Jag begriper inte ens hur de bär sig åt för att få fotbollsplaner randiga.
– Bara en sån sak, sa Hukande Halvöppen. ●