Krönika
Folk som blivit lurade av bedragare på internet eller via mobilen brukar ofta berätta att de skäms ofantligt för att de inte genomskådat skurkstrecken. Men rädslan att förlora ett viktigt sparkapital eller längtan efter att äntligen få en käresta kan fördunkla den skarpaste hjärna och jag säger bara en sak: professor Michel Chasles!
När ni läst om honom kan ni sluta skämmas.
Han drömde om att få bli en stor och berömd donator till den franska akademien, en ärad humanist, en man värd en byst i brons i akademiens lokaler.
Under åren 1861–69 köpte den framstående matematikern Chasles handskrifter och autografer för 140 000
francs och det var inte småpotatis: texter av Sapfo, Sokrates, Vergilius, Herodes, Pontius Pilatus, Julius Caesar, Platon, Muhammed, Maria Magdalena, Kleopatra och Attila …
Han köpte dessa dyrgripar av en och samme man, Vrain Lucas, som påstod sig ha fått dem av en adelsman som emigrerat till USA och inte ville ha sin identitet röjd. Professorn köpte 27 345 texter av Lucas, varav 22 faktiskt var äkta.
När Chasles överlämnade dyrbarheterna till akademien uppdagades falsarierna. Han fick en rad obehagliga frågor: Hur kom det sig till exempel att han inte märkt att alla dessa historiska personer skrivit på papper, som inte var uppfunnet när de levde?
Men framförallt: hur kunde han undgå att märka att alla dessa historiska personer (med några undantag) skrev på franska, ett språk som då inte fanns?
Professorn blev alldeles perplex.
När Lucas vid rättegången fick samma fråga svarade han sanningsensligt att franska var det enda språk han kunde.
Professor Chasles blev berömd men inte på det sätt han tänkt sig.
En form av äregirighet finns även i ett annat falsarium från tidigt 1800-tal. Tjeckerna hade länge varit avundsjuka på folk som hade en urgammal poetisk nationalskatt, Kalevala, eller den isländska diktningen, med flera. Den saken ordnades emellertid av en viss Vaclav Hanka, som i ett gammalt kyrktorn hittat berättelser och lyrik från 1200-talet. Strax därpå anlände dessutom med posten en anonym försändelse innehållande dikter från 900-talet.
Hänförelsen blev öronbedövande och obeskrivlig.
Hanka gjordes till indendent vid Nationalmuseum, dikterna spreds och översattes (av bland andra ingen mindre än Goethe).
Tjeckiska folkets ära var räddad.
Men tvivlare fanns.
En hittade 1 000 avvikelser från gängse ordböjningar och ordbildning i en textmassa om blott 6 000 ord. En annan kom på att bläcket dikterna var skrivna med, Berlinerblått, dök upp först 1704.
Anakronismerna och språkfelen hopade sig, men vad hjälpte det mot patrioter, hembygdsföreningar och lärare, med flera?
Inte ett dugg.
Folk avskedades, drevs i landsflykt, hotades med stryk och avrättning om de så mycket som knystade om att dikterna inte var äkta.
Det tog nästan ett sekel innan falsarierna definitivt kunde bevisas och accepteras.
Dessa två exempel på tesen att man hör det man vill höra och ser det man vill se, är hämtade ur Ingemar Carlssons utmärkta bok, På lögnens väg, utgiven 1999 på Historiska Media, en fin sammanställning av allehanda förfalskningar och bedrägerier.
Och apropå – jag erinrar mig ett skämt från radions 50-tal, en ung man säger:
– Och då sa min tjej att hon älskade en annan, och en annan blev ju glad. ■