Krönika
Suttit i den vävstol som är livet och tålmodigt slagit in tråd efter tråd, livsval efter livsval, dag efter dag och ibland helt utan tillstymmelse till tålamod morrat och klagat när det trasslat till sig med alla trådar.
För många år sedan var jag på studiebesök hos Mobilier National i Paris, det är den franska motsvarigheten till Kungliga Husgerådskammaren. Där renoveras och nytillverkas bland annat gobelänger till franska statens slott och ambassader. Skulle det knipa så har de mönstren kvar till gobelängerna från Marie Antoinettes tid och kan väva upp dem igen!
Det var fascinerande att se de yrkesskickliga vävarna sitta där bakom de gamla vävstolarna och arbeta. Hela tiden med avigsidan emot sig. Och sedan, efter fem-sex år, kommer dagen de får se resultatet. Från rätsidan.
Det är en av överraskningarna i mitt liv att nu, när jag är 70+, så kan jag plötsligt vända på den gobeläng som är mitt liv. Ja, lugn, lugn, den är inte färdigvävd än, jag tänkte mig att fortsätta slå in nya trådar minst en tjugo, trettio år till. Men det har kommit som en extra bonus att jag plötsligt kan se tillbaka på livet som det varit hittills och fascinerat följa trådarna. Men titta den där lilla guldtråden, den fanns ju med redan när jag var ett litet barn. Och kolla här, det blev ju ett fantastiskt mönster av de där eländiga åren då jag irrade runt och inte visste var jag hörde hemma i världen.
Det här är sånt jag bara kan prata med er om. De ännu unga har ingen aning om vilka nya dörrar som plötsligt kan öppna sig i livet. Att man efter en viss ålder faktiskt kan bli en Tant-Superhjälte (eller en Farbror-dito) med magiska krafter. För vi går oftast under radarn. Det är lite hemligt det där att när den tiden kommer då de flesta av oss inte kan lägga in den fysiska överväxeln vi kunde förr, så har våra hjärnor laddat om och erbjuder en mental överväxel som vi inte har varit i närheten av tidigare.
Jag citerar ur forskaren och psykiatrikern Gene D Cohens bok Den mogna människan:
”En äldre människas hjärna skulle i enorm förstoring skilja sig markant från en ung persons hjärna. Hjärnceller (neuroner) i de delar av hjärnan som den äldre personen använt kontinuerligt, skulle påminna om en tät skog, full av träd med kraftiga grenar, i jämförelse med den yngre hjärnans tunnare och glesare skog.”
Visst är det en fin bild! Alla våra minnen och erfarenheter finns där som en tät skog. Också rent fysiskt så använder vi hjärnan på ett annat sätt när vi blir äldre. Yngre använder oftast en hjärnhalva åt gången, vi som är äldre använder bägge hjärnhalvorna tillsammans. Det, menar forskaren Gene D Cohen, är nog förklaringen till att det är extra njutbart att just runt 70 summera sitt liv så här långt, vi kan mixa minnen, intuition och känslor i en alldeles extra lyxig blandning. ”Choklad för hjärnan” kallar doktorn den. Det är härligt att vara i chokladfasen i sin utveckling, måste jag säga. Och framför allt är det härligt att livet utvecklas, förändras, är levande.
Jag känner igen mig i Cohens utvecklingsfaser för andra hälften av livet. Det startar med ”Omvärdera och utforska” mellan 35 och 65, fortsätter med ”Frigöra sig, experimentera och tänka nytt” mellan 55 och 75, ”Summera och dela med sig” från strax före 70 till strax efter 90, och sedan kommer da capo-fasen då man ”Fullföljer, firar och reflekterar” från runt 80 och till livets slut.
Och det fina är att vi får fortsätta att utvecklas. De gröna träden i vår hjärnas skog fortsätter skjuta nya skott. ●
Fotnot: Längtar du efter att få se de franska mästervävarna i aktion så går det att beställa tid för ett studiebesök via hemsidan: mobiliernational.culture.gouv.fr