En melodi kan fastna i skallen, till och med en sån man egentligen inte gillar, man blir inte av med den... Plötsligt upptäcker man att man går och nynnar på eländet.
Man motar bort den. Och så är den där igen, en timme senare.
Men frågan är: kan även ett litterärt citat fastna? En mening som var av någon anledning oförglömlig, för att den var bra, eller mystisk, eller obegriplig, eller innehöll en sanning, nåt man höll med om, eller en djärv lögn, eller… ja, bara för att den på något var sätt fascinerade och därvid fastnade.
Man glömmer dem aldrig.
Min främsta plåstermening är tagen ur De tre musketörerna av Alexander Dumas d ä.
När d´Artagnan lyckats dra på sig dueller med samtliga tre musektörerna samlas man för att göra upp, en i taget. När den första duellen just ska gå av stapeln dyker en herr Jussac upp med ett följe på fyra man: kardinalens hejdukar.
Jussac inser vad som var på väg att ske och erinrar herrarna om att dueller är strängeligen förbjudna. Han ber herrar Athos, Portos och Aramis att följa med till domstol, vilket de vägrar. Alltså utbryter strid, och d´Artagnan sällar sig till musketörerna
Sen skriver Dumas:
“Och de nio kämparna kastade sig över varandra med ett raseri som icke uteslöt en viss metod.”
Ursinniga, förbannade… men hållande huvudet kallt.
Jag var tio år är jag läste boken för första gången, och jag var nog inte helt säker på att jag begrep innebörden fullt ut, men fastnade, det gjorde den.
Nästa mening är också hämtad från De tre musektörerna. D´Artagnan har just räddat sin granne, fru Bonacieux, som ligger avsvimmad i en stol, att döma av helsidesteckningen i boken, vackrare än månen, men vad skriver Dumas: “Hennes händer vore vita, men utan finhet…”
Anamma och anfäkta, vilka krav herrar musektörer tycks ha på kvinnlig fägring! Men utan finhet, jo man tackar!
Mitt tredje exempel är hämtat ur böckerna om Tarzan. Denne apornas son har till slut kommit på att han faktiskt är en engelsk lord och gör ett besök i London. Men sedan återvänder han till djungeln och blir omedelbart attackerad av en av dessa stora apor han levt med hela sin uppväxt.
Tarzan går genast till motattack och sätter tänderna i apan, och Edgar Rice Burroughs skriver:
“Därvid gled den sista fliken av civilisationens mantel av den unge lordens axlar.”
Bombastiskt så det förslår, men tydligen oförglömligt. Jag citerar ur minnet eftersom mina Tazranböcker ömkligen omkommit.
Nå, ärade läsare, har ni några meningar som fastnat i skallen på er? I så fall vill vi gärna att ni skriver ner den med en liten motivering eller en notering om omständigheterna som kanske var det som gjorde den svår att glömma.
Mejla till: propensionaren@pro.se