Billy fick stå där som ett bevis på min dumhet

Ikea är ett företag som erbjuder både möjligheter och prövningar. Det senare fick jag erfara när jag som 20-åring flyttat hemifrån och skulle montera en bokhylla från Ikea i mitt rum i det radhus som jag hyrde med två kompisar.
Bokhyllan var av modellen Billy och vitfärgad. Under mottona ”Monteringsanvisningar är för idioter” samt ”Hur svårt kan det vara?!”, la jag sagda anvisning åt sidan, hällde ut alla skruvar och spikar på golvet och satte igång.
En kort stund senare hade jag smackat ihop hela härligheten, rest den mot väggen, radat upp mina böcker på hyllplanen och tagit ett steg tillbaka för att betrakta mitt verk.
Jag kunde nöjt konstatera att det såg mycket bra ut. Sedan hastade jag iväg till någon av alla de fester som brukade locka vid den här tiden.

När jag morgonen efter, det var en söndag, vaknade i mitt rum och såg mig omkring fastnade min blick genast på bokhyllan, närmare bestämt i höjd med mitten av den, och ännu närmare bestämt på det mittersta hyllplanets framkant.
Kanten var inte vit. Den var naturligt spånplattefärgad. Alltså hela framkanten, som löpte tvärsöver bokhyllans bredd på 80 centimeter.
Jag studsade upp ur sängen och tog en närmare titt. Min första tanke var att Ikea hade missat att måla kanten. Sedan sjönk insikten långsamt in: Att jag var en idiot.
Jag hade nämligen vänt hyllplanet bak och fram, med den vitfärgade kanten inåt. Och sedan spikat fast bakstycket i kanten, så jag kunde ju inte heller vända på hyllplanet för då skulle spikhålen synas utåt. Och att måla den obehandlade kanten skulle inte heller bli snyggt, på grund av att den var så grov och gropig.
Jag drabbades av djup ångest och tänkte att jag måste vara den enda idioten i hela världen som var kapabel att begå ett sådant misstag.
Efter att ha ältat detta mantra i mitt inre ett tag, tänkte jag att bokhyllan fick väl stå där som ett bevis på min monumentala dumhet.
Några dagar senare var jag på middag hos grannarna, en annan kompis familj. När jag i något slags terapeutiskt syfte berättade för pappan i familjen om min fadäs med bokhyllan och la till det där om att ”Jag måste vara den enda idioten i hela världen som är kapabel att göra något så klantigt”, tittade han på mig en stund, som om han tvekade, sedan sa han: ”Kom med här!”
Därefter ledde han mig upp på övervåningen, slog ut med handen i en svepande gest mot väggen och där stod den – en vitfärgad Billy, med det mittersta hyllplanet felvänt.
”Tack”, sa pappan, ”jag trodde nämligen att jag var den enda idioten i hela världen som kunde göra något så klantigt”. Sedan skrattade vi gott. Och lättat.