Ledare
I mitt barndomshem tronade en pokal av tenn på en byrå i vardagsrummet. Jag kommer att tänka på den där trofén när jag läser artikeln i nummer 7 av PROpensionären (sid 78 i e-tidningen) , om retroföremål tillverkade i just tenn.
Pappa berättade att han fått pokalen i samband med en löpartävling i sin ungdom, på 1940-talet. Detta väckte givetvis min djupa beundran, och med barnets blick såg jag för mitt inre hur han tog ledningen och sprängde målsnöret strax före Gunder Hägg i någon internationell stortävling.
Senare i livet gick det upp för mig att pappa skarvat lite, eller så var det jag som övertolkat det hela. Pokalen var ingen renodlad vinst visade det sig, utan ett hederspris, oklart för vad, som han fått av sin klubb Ängby IF.
Lite snopet, med andra ord.
Men man ska som bekant inte kasta sten i glashus. Själv har jag nämligen vid flera tillfällen hävdat att jag spelat pingis mot både Waldner och Mikael Appelgren.
Och det är visserligen sant, men jag har kanske inte alltid framhållit att det handlade om Jan-Oves brorsa Kjell-Åke, och att jag var i elvaårsåldern när jag slog några bollar mot ”Äpplet”.
För ett tag sedan fick jag för övrigt en medalj efter att ha plågat mig igenom Hässelbyloppet. Jag var dock noga med att berätta för min son att alla de nära
4 000 löparna förärades en likadan utmärkelse. Även om det tog emot lite.
Ett annat tillfälle då man ofta slirar på sanningen, åtminstone gör jag det, är vid besök hos tandhygienisten. Ja, jag tänker på den eviga samvetsfrågan: ”Använder du tandtråd varje dag?”
För det mesta brukar jag ljuga och säga ”Ja, självklart”. Eller så gör jag en daglig insats veckan före besöket, så att jag med någorlunda rent (!) samvete kan svara ja på frågan.
Senast jag var hos min förra tandhygienist prövade jag dock en annan taktik.
”Ja, varannan dag”, hörde jag mig själv säga, inte utan en viss stolthet i rösten, nästan så att jag förväntade mig att få en pokal av tenn som hederspris.
Då kommenterade tandhygienisten torrt: ”Jaha, så dina tänder angrips alltså bara av bakterier varannan dag då?”
Nej, det gör de ju förstås inte. Så jag bytte tandhygienist. Nä, jag skojade, det var inte därför jag bytte. Men min nya tandhygienist sålde hursomhelst på mig en liten borste som jag skulle putsa de allra bakersta tänderna med. Jag tog hem borsten, använde den en gång och ställde den därefter i tandborstmuggen på handfatet.
Vid återbesöket hos tandhygienisten, något halvår senare, frågade hon hur det hade gått med borstningen av de bakersta tänderna, med den lilla borsten.
”Den lilla borsten?”, upprepade jag fåraktigt och insåg i samma stund att jag var körd, eftersom tandhygienisten förstod att jag hade glömt bort ”Den lilla borsten”.
För det var ju precis vad som hade hänt. Trots att den stått där i tandborstmuggen i ett halvår så hade jag liksom inte sett den, på nåt mystiskt vis hade min hjärna sorterat bort det synintrycket. Därav inget borstande med ”Den lilla borsten”.
Ja, jag borde givetvis veta bättre, men jag kan inte rå för det, jag tycker att egentandvård är extremt tråkigt. Tur då att PRO bidragit till en ny reform, se sid 69.
Trevlig läsning, och borstning! ■