Krönika
Jag har ett favoritcitat som jag brukar plocka fram och smaka på emellanåt. Det är Margareta Ekströms: ”Det är med tunnpannkakor som med livet – just när det börjar gå riktigt bra tar smeten slut.”
Och jag vill tillägga är det inte läge att gnälla över att det är mindre smet kvar i livsbunken, utan då ska man passa på att njuta av att man faktiskt får till varenda pannkaka så lysande bra.
Det är inte alls en dum plats att befinna sig i livet. Här när man efter alla år har börjar få in tekniken, börjat få lite styrsel och lite flyt på det hela.
Jag vet inte riktigt vilken pannkaka som är allra bäst.
Kanske är det förnöjsamheten. Jag kan bli alldeles till mig när förnöjsamhetens vågor svallar in över mitt liv. Äntligen är jag nöjd och jag behöver varken få Nobelpris, tjäna mest eller åka till Australien. Jag kan bara traska runt i mitt vardagliga liv och njuta av det från första doftande koppen kaffe på morgonen till kudden på kvällen.
En annan doftande alldeles gyllene pannkaka är att man äntligen inser är att man är en i en rad. Själv är jag en lagom stor sten i en lång, lång gärdesgård som slingrar sig genom norrländska och småländska skogar genom seklerna och in i framtiden. Jo, jag är en viktig sten, men det är inte jag som håller ihop muren, jag är inte först och jag är inte sist och det är helt okej. Tänk om jag hade anat det när jag var en snabbspringande medelåldring som trodde att allt cirklade kring mig.
Och så kan man sluta att samla vuxen-poäng, uppföra sig och skärpa sig och tänka på vad folk ska tänka. Man kan köra lite ”damernas fria åkning” (det går lika bra med ”herrarnas fria åkning” också. Folk respekterar en ändå – jag ser ju ut som en tant utanpå och då kommer man undan med mycket.
Och man slipper kånka på så mycket livsbagage. Livet blir så mycket lättare när man med ålderns rätt börjar fatta att det är mycket man faktiskt inte alls behöver släpa på. Duns, där dumpade jag den stora resväskan full med ”vad ska andra tänka-stenar” och där släppte jag kassen med ”inte-kan-väl-jag-tegelstenar”. Och väldigt mycket enklare blev det att leva när jag upptäckte att man inte behöver ta sig själv på så stort allvar och man behöver inte alltid ha rätt. Vi reser med mer erfarenhet men med lättare packning. Ingen dum kombination!
Jag läste nyss om Harvard study of adult development (Harvardstudien kring vuxnas utveckling) en undersökning som pågått sedan 1938 där man följt människor från tidiga tonår och under hela livet och försökt avgöra vad som gjort dem lyckliga och nöjda. När de var unga och medelålders fokuserade många helt naturligt på karriär och pengar. När de kom upp i 80-årsåldern var det bara en sak som gällde, de goda relationerna till sig själva och andra. Det är det som händer när man stått där och gräddat sina livspannkakor under alla år och verkligen fått till snitsen. Man vet vad som är viktigt. Vad livet består av.
*Upp som en sol och ner som en pannkaka”, brukar man säga. Inte mig emot.
Jag tar gärna min med grädde och hjortonsylt eller kanske ska jag ta det med min barndoms norrländska ”giftas”, vispad grädde blandad med rårörd lingonsylt. ●