En sällan uttalad men ändå överförd sorg
Hur hade min estlandssvenska mamma reagerat på att en armé från den stora grannen i öster åter drivit människor på flykt i Europa.
Hur hade min estlandssvenska mamma reagerat på att en armé från den stora grannen i öster åter drivit människor på flykt i Europa.
I augusti 1944 flydde min 11-åriga mamma och delar av hennes familj från Estland till Sverige, undan den framryckande sovjetiska armén. Flykten var lika traumatisk som dramatisk, de fick hastigt lämna sin gård och nästan alla sina tillhörigheter. Risken att fartyget skulle bli torpederat eller angripet av jaktflyg under den flera dagar långa färden över Östersjön var överhängande.
Året innan hade två av mina morbröder gjort samma resa. Min näst äldsta morbror hade då deserterat från den tyska armén, i vilken han blivit tvångsinkallad. Min yngste morbror stod på tur. I den lilla båten saknades min äldste morbror, som hade tvingats in i Röda armén och stupat i strid mot tyskarna 1941.
Andra i släkten hade deporterats till Gulag, där de arkebuserats eller gått under av umbäranden i lägren.
Min mamma och hennes släktingar var estlandssvenskar, en folkgrupp med svenska som modersmål som bebott Estlands kusttrakter sedan åtminstone 1200-talet. Om deras historia och kultur har jag skrivit tidigare i PROpensionären, eftersom det är en bortglömd del av den svenska historien som jag tycker förtjänar att berättas.
I min familj talades det också sällan om Estland och gården på halvön Nuckö, (Noarootsi på estniska) utanför staden Hapsal (Haapsalu), när jag var barn. Inte heller om flykten, lidandet, sorgen, förlusterna, rädslan och allt annat som hör kriget till. Mina släktingar ville antagligen bli rikssvenskar så snart som möjligt, anpassa sig till tillvaron i sitt nya hemland och glömma det som varit. Kanske också skydda mig mot allt det hemska. Först i vuxen ålder fick jag ta del av deras berättelser.
Jag vet inte exakt hur allt detta har påverkat mig, men på något sätt har ändå deras erfarenheter förts över till mig. För varje gång jag pratar om det här eller skriver om det, som nu, får jag tårar i ögonen. En sällan uttalad men ändå överförd sorg, som gjort sig extra påmind i samband med kriget och flyktingkrisen i Ukraina.
Hur min mamma hade reagerat på att en armé från den stora grannen i öster åter drivit människor på flykt i Europa vet jag inte, hon gick bort 2013. Men flera organisationer vittnar om att många äldre känner oro över kriget. Det gäller även de som upplevde andra världskriget på distans, i det relativt trygga Sverige. Kanske känner du igen dig? Läs gärna mer om detta här.
Samtidigt går livet vidare. Och det måste det göra, som en normalitetens motvikt till det ohyggliga. PRO:s riksmästerskap till exempel, som det nu är dags att anmäla sig till. Här kan du läsa om de olika tävlingsgrenarna.
Det finns trots allt mycket att glädja sig åt.
Trevlig läsning! ●