Ledare
En av mina kompisar, vi kan kalla honom Jonas, odlar chili med stor passion. Osunt stor passion, tycker hans fru som tröttnat på att plantorna håller på att ta över deras lägenhet.
Troligen var det hennes bristande tålamod som var upprinnelsen till att Jonas för tag sedan frågade om jag kunde ta hand om en av hans gröna älsklingar – till både min och omvärldens förvåning. Jag är nämligen allmänt känd som växtodlingens svar på änglamakerskor. Det finns inte en planta som överlever i min (o)ömma vårdnad.
Aloe veror, elefantöron, ampelliljor, garderobsblommor, svärmors tungor, till och med kaktusar – you name it, jag tar kål på allt. Ja, att odla kål kommer inte ens på fråga.
Och då försöker jag ändå verkligen att ta hand om mina växter efter bästa förmåga, eller oförmåga. Just Jonas fru har sagt att hon inte vet någon annan som pratar så mycket om sina krukväxter som jag, och som samtidigt har så risiga plantor. De allra risigaste brukar jag ställa in i det rum i min lägenhet där de syns minst, så får de tyna bort där tills de förtvinat alldeles, som i ett växtlighetens eget hospis.
Okej, en försvårande omständighet erkänner jag mig skyldig till, det här med omplantering. Min erfarenhet är att när jag planterat om så dör alltid växten efter ett tag. Kanske för att jag gör det vid fel årstid, i fel kruka, fel jord eller nåt annat.
Dessutom tycker jag att det är tråkigt att plantera om, därför har jag slutat med det. Och därför får mina växter alltid stå kvar i plastkrukan som de står i när man köper dem. Jag bara tjongar ner dem i en snygg keramik- eller porslinskruka.
Reaktionen från en trädgårdsmästare som jag köpte balkongblommor av för några somrar sedan får mig att misstänka att detta inte är ett helt godkänt förfaringssätt i odlarkretsar.
”Nej, nej, nej, plastkrukan är BARA till för transporten härifrån och hem, sedan MÅSTE du plantera om”, sade hon med chockartat avståndstagande i rösten, som om jag nyss frågat om jag fick duscha hennes blommor med DDT.
Och då har vi inte ens berört det här med vattningen. Antingen vattnar man för lite, eller för mycket. Aldrig lagom. Oavsett hur man gör.
En annan kompis till mig har gett upp, hon kör bara med konstgjorda blommor numera. Men det tycker jag är att gå lite väl långt. Där är jag inte än. Jag gillar ju i grunden tanken på att omge mig med frodig grönska. Även om jag ofta längtar efter att någon bara ska komma och tvångsomhänderta mina växter. Och ge mig odlingsförbud. För allas bästa.
Hur gick det då med min kompis Jonas chiliplanta? Tja, den överlevde överraskande nog i flera veckor, tills den angreps av bladlöss och sedan var det morsning och goodbye, utan att den ens fick ta omvägen via det där speciella rummet i min lägenhet.
Men jag vet att det är många av er läsare som har betydligt grönare fingrar än jag, och odling av chili är ett intresse som allt fler delar. Så läs gärna mer om chiliodling här.
Trevlig läsning! ●