När jag och min kompis semestrade på Själland för cirka 30 år sedan vågade vi först inte kliva ur bilen, av rädsla för att tvingas prata med en lokalinvånare, det vill säga en dansk.
För ni vet ju hur det är; danskar förstår ofta oss svenskar, medan vi har svårt att begripa vad de pratar om, och så står man där som ett fån utan att fatta ett smack.
Till slut tog vi i alla fall mod till oss och lyckades dechiffrera så pass mycket danska att vi kunde boka in oss på ett bed and breakfast.
Efter en god natts sömn gick jag ner i köket, där det stod en dansk och lagade frukost till oss boende. Eller morgenmad, som det ju heter på danska, medan frokost förvirrande nog betyder lunch.
Nåväl, stärkt av mina språkliga framgångar från kvällen innan inledde jag en konversation med dansken.
”Hejsan, vad gör du?”, sa jag och kikade mot spisen, varpå dansken svarade något som i mina öron lät som ett antal utdragna vokaler, ungefär så här: ”Jäää lääääeeööö äääääääääeeeöööö”.
”Vad trevligt”, sa jag utan att ha den minsta susning om vad han just sagt, och kände hur min nyvunna lingvistiska optimism sjönk som en sten i Öresund, samtidigt som jag nickade frentiskt och log brett för att dölja att jag inte förstått ett jota.
Efter en kort stunds tystnad frågade jag: ”Finns det ägg?”
Då tittade dansken förvånat på mig och utbrast: Ja, jeg sagde det, jag laver æg!”
Det var alltså det som hans gutturala utsaga hade betytt, att han gjorde ägg, eller kokade för att vara korrekt. Efter det fanns det liksom inget mer att säga, och jag fann mig i rollen som svensk idiot.
Nu ska det dock i ärlighetens namn påpekas att det finns många danskar som inte heller förstår svenska.
När jag senare i livet jobbade på en tidning i Lund, var jag efter någon vecka på en middag i Köpenhamn och hamnade bredvid en man från Jylland, med en komplett obegriplig dialekt – och vice versa skulle det visa sig.
Det är nämligen oklart vem av oss som svettades mest då vi försökte förstå varandra under de timmar som middagen varade, även om det gick bättre mot slutet. Jag minns det än idag som en mardrömsupplevelse.
Ändå framhärdade vi i att prata våra respektive tungomål, istället för att gå över till engelska. Och det finns minst en poäng med att göra det: att man blir mer genuin.
Därför hoppas jag att till exempel ledamöterna i Nordiska samarbetskommittén, NSK, (där PRO ingår, och som bland annat förra året publicerade en gemensam debattartikel med krav på billigare tandvård) inte slutar kommunicera på skandinaviska under sina möten.
Och att alla ni andra som blir sugna på att åka runt i Danmark efter att ha läst artikeln Färgsprakande höstmys i Danmark, inte bangar för att kliva ur bilen och snakke dansk.
Om inte annat så vet ni ju nu vad ”Jäää lääääeeööö äääääääääeeeöööö” betyder.
Trevlig läsning! ●