Mitt lokalsinne är uselt. När jag åker tunnelbana och ska avgöra vilken av utgångarna jag ska välja för att komma upp ur underjorden på rätt ställe, tar jag därför alltid den utgång i motsatt riktning till vad jag spontant tror är den rätta. Det funkar oftast.
Tyvärr använde jag mig inte av den metoden den där gången i lumpen när jag irrade runt i skogen med min enhet. (Japp, här följer nu en tvättäkta lumparhistoria ur verkligheten, känsliga läsare varnas.)
Vi hade legat ute i fält i en vecka, knappt sovit en blund och utkämpat låtsasstrider mot hårdföra fallskärmsjägare från Karlsborg. På fredagen skulle vi ut på en längre marsch, till en uppsamlingsplats för vidare transport till luckan där en varm dusch väntade innan det var dags för en efterlängtad helgpermission.
Jag tog ut kompassriktningen, kommenderade framåt marsch och så satte vi av med mig i täten. Efter några kilometer kom vi ut på en stig som strax delade sig i ett vägskäl, som bjöd på samma utmaning som i tunnelbanan: vilket håll var det rätta?
Jag blev stående, trött i både kropp och knopp efter veckans strapatser. Kollade på kartan, kollade på kompassen och på kartan igen, medan jag kände att hela min auktoritet hängde på att jag fattade ett beslut, jag hade ju ändå befälet för truppen.
”Kom igen Persson, Bolaget stänger snart, vi vill hem nu!”, hördes bakifrån ledet, vilket inte direkt minskade stressen. Så istället för att fortsätta i den riktning som jag trodde var felaktig tog jag den som jag spontant kände var den rätta.
Efter ytterligare någon halvmils marsch började insikten krypa sig på att
vi mycket riktigt gått fel, och i ledet bakom mig började det knorras igen. Till slut blev jag tvungen att erkänna att vi, eller rättare sagt jag, hade hamnat vilse.
Det befarade myteriet uteblev, men jag var ändå tacksam över att mina mannar bara hade lösa skott i sina vapen och fick nöja sig med att peppra mig med svordomar.
När kanonaden upphört lyckades vi komma ut på en skogsväg där vi hade turen att bli upplockade av en lastbil från vårt regemente, precis i tid före Systembolagets stängning.
Slutet gott, allting gott, men ni förstår säkert om jag säger att orientering inte är något för mig. Det är det dock för många andra, och nu är det hög tid att anmäla sig till bland annat denna gren i PRO:s riksmästerskap 2023.
När jag gjorde lumpen och var ute på fältövning, som kunde vara nog så ansträngande, tänkte jag ofta på hur det hade varit om det varit på riktigt. Hur klarar man av det? Vi låg ju bara ute som längst två veckor i stöten, riskerade inte att bli dödade elller tvingas döda, och kunde sedan åka tillbaka till tryggheten i våra hem, som vi visste inte var sönderbombade.
I Ukraina har nu kriget pågått i över ett år. Där är det på riktigt. Många lider, inte minst de äldre. Läs gärna mer om PRO:s insamling till förmån för krigets offer.
I övrigt önskar jag, som vanligt:
Trevlig läsning!