Sista resan med 007

Jag älskar att resa. Eftersom jag har valt en försiktig linje i pandemin har mitt pass ändå fått ligga orört i byrålådan i över ett år. Men får man inte resa på riktigt kan man ju göra det på film. Där brukar James Bond-serien erbjuda särdeles spektakulära platser.
Därför känns det lite snopet att premiären på den sedan länge färdigställda 25:e Bondfilmen No time to die ­– Daniel Craigs sista som 007 – på grund av just pandemin har flyttats två gånger. Den skulle ursprungligen gått upp i april 2020, flyttades först till november och sedan till 2 april i år. Det datumet gäller när detta skrivs men den kan mycket väl flyttas igen. Med en budget på osannolika 2,1 miljarder kronor vill bolaget vänta tills biograferna åter får ta emot stora publikskaror.

Det hade ju annars varit lockande att just nu få surrogatresa med Bond till Italien, Jamaica och den undersköna norska Atlanthavsvägen – vilka är några av filmens miljöer.
Norska staten erbjöd 007-produktionen rejäla skattelättnader för att locka den till norsk mark. Spelfilmer med förföriska resmål innebär ju inte bara att vi i publiken kan fantasiresa i biofåtöljen. De gör också effektiv reklam för turistnäringen.
Det har jag egen erfarenhet av. Idén till en av mina finaste semesterresor föddes just i en biofåtölj under sent 90-tal. Det var en komedi, jag har glömt titel och skådisar, men den ledde faktiskt till att jag sommaren efter bilade genom ett grönskande och trivsamt England.
Så norrmännen tänkte nog rätt. Nu är det bara biopubliken som saknas.