Ledare
Det lackar mot jul, och även om jag vid det här laget har upplevt över 60 jular är jag fortfarande barnsligt förtjust i högtiden.
Jag är som en pavlovsk hund, det räcker med att nämna ord som julskinka, gran, gröt och framförallt klappar så börjar jag om inte dregla, så åtminstone pirra inombords av förväntan.
Ja, jag vet, det är inte alla som delar den känslan, men i mitt fall sitter betingningen i. Pavlov skulle ha blivit nöjd om han kunnat bevittna mitt beteende – och inte behövt några hundar för sina experiment heller.
Numera är jag dock mindre pirrig än jag var i barndomen, då min längtan efter julafton antog närmast patologiska proportioner.
Redan under sommarlovet började jag plita på min önskelista, som fylldes på allteftersom tiden gick och i slutet av hösten var så omfångsrik att nissarna i verkstan där uppe på Nordpolen hade tvingats jobba dubbelskift om de skulle ha uppfyllt alla mina önskemål.
De klappar jag slutligen fick gömde mamma och pappa i matkällaren. Eller gömde och gömde. Jag nosade givetvis upp var klapparna fanns, med ett väderkorn värdigt en av de där hundarna som Ivan Pavlov höll sig med, och kort efter inköpet hade jag klämt på varenda paket, och tjuvöppnat flera av dem.
Dagarna före julafton befann jag mig nästintill i upplösningstillstånd, och själva aftonen var en olidligt lång transportsträcka fram till klappöppnandet.
Kalle Anka erbjöd dock en stunds distraktion eftersom det var ett lika välkommet som ovanligt avbrott från alla dockfilmer från öststaterna som var legio på den här tiden.
Till sist blev det ändå äntligen dags, och med febersjuk iver slet jag upp papperet runt julklapparna, i samma hastighet som den där irriterande hackspettsliknande fågeln som flänger runt när Kalle ska filma i djungeln.
Och sedan… var det över.
Jag minns fortfarande tomheten som infann sig, och den bottenlösa känslan när det sjönk in att det nu skulle dröja ett helt år till det var julafton igen.
Det där med att betrakta glaset som att det är halvfullt istället för halvtomt var ingenting för mig när jag var liten, och är det väl egentligen inte nu heller. Nä, fullt ska det väl vara?!
Hursomhelst, nu lackar det som sagt mot jul igen, och numera firar jag den med min son. Han uppvisar dock inte alls samma begeistring inför julafton som jag gjorde som barn. Visst vill han gärna ha julklappar, men så himla pepp som jag var är han inte. Och att titta på Kalle Anka avfärdar han med en axelryckning.
Troligen hänger det ihop med att barnen nuförtiden är mer matade med intryck och saker att göra. Och Kalle Anka kan de ju streama och glo på dygnet runt om de hade velat.
Nåja, det gör inget, då kan ju min son laga något av julrecepten på sid 24, medan jag kollar på Kalle.
God jul & Gott nytt år, önskar jag och hela
redaktionen!
PS Uttrycket ”det lackar mot jul” har för övrigt inget med att lacka paket att göra. Det kommer från verbet ”lacka”, som betyder att sakta närma sig något. ■