Ledare
I mitten av augusti gick larmet i Stockholm: Myndigheterna varnade för akut vattenbrist och uppmanade invånarna att inte slösa med vattnet.
Genast kom jag då att tänka på den tioliters plastdunk som jag grävt fram ur bråten i min klädkammare inför sommarens paddeltur. Dunken, en kvarleva från tidigare kanotturer, hade jag faktiskt flera gånger förut tänkt fylla med vatten för att ha som första reserv vid en eventuell brist, men nu gjorde jag slag i saken, och vips så var min prepper-persona född, eller ska man kanske säga Prepper-Persson?
Kanske inte helt solidariskt att förse sig med tio liter vatten för egen del, men är det krisläge så är det.
Jag har annars alltid tyckt att det där med prepping varit lite överdrivet och fånigt. Kanske som en reaktion mot att mina föräldrar var preppers – utan att själva veta om det.
Min mamma och pappa odlade till exempel allt möjligt i ätbar väg på vår villatomt, och plockade det mesta som gick att plocka i skogen. Dessa livsmedel förädlades sedan, förpackades noggrant och förvarades i riklig mängd i matkällaren.
Trots att VA dragits in i huset på 1960-talet fanns det en brunn som kunde användas i nödfall. Och sjön där vårt hus låg formligen sjöd av fisk, bland annat gädda och abborre, två rätter som ofta hamnade på tallrikarna.
I mitt barndomhem fanns vidare en oljepanna som också kunde eldas med ved, vilket medförde att vi hade ett upplag med träklabbar som skulle räckt till att försörja halva Sverige.
Kort sagt, vi skulle ha stått emot en attack från Attila och hans hunner, eller valfri katastrof, i åratal där inne i vårt lilla hus.
Egentligen, inser jag nu när jag skriver dessa rader, var det i själva verket en ganska sympatisk livsstil – och uppväxt. Dessutom präglad av hållbarhet. Och jag tänker att många andra i den äldre generationen, kanske även du som läser detta, har liknande erfarenheter.
Men det kanske ändå är bäst att hålla igen på preppingen lite. Annars finns risken att jag spårar ur helt och flyttar in i min klädkammare, bygger om den till skyddsrum, radar upp konserver längs väggarna, skaffar vevradio som kan ta emot anrop från yttre rymden och förser mig med ett handeldvapen som försvar mot allt från zombier till aggressiva grannar som fått nys om att jag fortfarande har kvar en påse malen cikoriarot på nedre hyllan – och så sitter brandyxan i ytterdörren. Man har ju sett i diverse Hollywood-produktioner hur illa det kan gå.
Ett bättre alternativ är förstås att redan nu knyta kontakter med andra människor i sin närhet och samverka för en bättre värld, i både med- och motgång.
Viktigt är också att samhället tar sitt ansvar, eller som det heter om beredskapsfrågan i förslaget till nytt handlingsprogram för PRO: ”Äldres intressen ska tillvaratas när samhällets förmåga att hantera fredstida kriser och krig byggs upp.”
Men det kan ju inte skada att själv vara lite förberedd, läs gärna mer på sidan 52 i nr 6 av PROpensionärens e-tidning.
Trevlig läsning! ■