Krönika
Min vän Herr Peter hade en trevlig tax som hette Tage. Nu sitter Tage sedan länge på ett moln i hundarnas himmel och har det bra, men förut när han traskade runt på jorden på sina korta ben så var han ovanligt klok.
Om Peter någon morgon var ovanligt stressad när han skulle i väg så vägrade Tage helt enkelt att kliva ur sin korg. Han satt på sin rumpa och väntade. Först när Peter lugnat ner sig klev Tage värdigt upp och följde med husse ut.
Han var hela familjens ”nu tar vi och lugnar vi ner oss”-instruktör.
Jag känner en själens gemenskap med taxen Tage. Inget blir bättre av att man stressar och skyndar på. Det blir bara fel då. Man springer och springer och upptäcker för sent att man sprungit åt fel håll.
Numera sitter jag i möjligaste mån kvar i min korg istället för att låta någon inbilla mig att något är så viktigt att det måste göras NU! GENAST!!! MEN SKYNDA DIG!!!!
”Min moster Kärstin som blev hundra plus, sa en gång att när man blir äldre så njuter man av allting tre gånger”
Jag har en inramad bonad på väggen hemma. Den köpte jag i Indien, den enda gången jag varit där – i Goa. Den föreställer en man som kör ett hölass genom en lantlig idyll och texten lyder ”No man in a hurry is quite civilised” – ”En människa som stressar är inte riktigt civiliserad”.
Precis. Helt rätt. Det tycker både Tage och jag.
Kanske är det något som kommer med åldern. Jag njuter av att göra saker i lugn och ro. Har du också börjat att duka dagen innan middagsgästerna kommer? Det gör jag.
Och jag bjuder bara på mat som går att laga i god tid.
Det blir mycket roligare så.
Jag njuter av att få göra saker omsorgsfullt. Utan brådska. Då känner jag att jag liksom suger ut allt det göttaste av allt jag gör.
Min moster Kärstin som blev hundra plus, sa en gång att när man blir äldre så njuter man av allting tre gånger. Först när man tänker på det i förväg, sedan när man är med om det, och tredje gången är när man sitter och tänker på det där man varit med om.
Jag klurar på om det har att göra med att man har lite mer tid eller om det mest beror på att vi blir lite klokare när åren går. En kombination av bägge gissar jag.
Och det är en sån glädje, en sån fördjupning av livet – detta att sluta springa fort genom livet och istället njuta av varje dag precis som den är. Hålla den i handen som en sten som slipats len och slät av havet. Känna tyngden och veta att det här är min dag, just nu och livet är här och jag får vara med.
Precis som jag slutat att göra avancerade bjudrätter som kräver att att jag står vid spisen när gästerna kommit och att allt måste går rätt, så har jag också slutat att hela tiden vara på väg någon annanstans. Jag kanske aldrig kommer till Australien, men det spelar ingen större roll, liksom. Det är som att livet äntligen har fått lite mer sansade proportioner.
Så tror jag att taxen Tage också kände. Har man sin korg och en trevlig människa man älskar så räcker det ganska långt. Och är man född tax så har man accepterat att man aldrig får långa greyhound-ben, men man kan pinna på bra i världen på de korta ben man har.
Jag menar inte att livet blivit mer stillastående, inte alls, det rör på sig i trevlig takt och nyfiken är jag precis som förr. Men tänk att ingen någonsin berättat för mig att man kan få bli klok som en tax och njuta av livet, en stund i taget. Ha en fin vår och sommar, njut av den en stund i taget! ■