Ibland blir livet som bäst när det inte alls blir som man tänkt sig. Det kan vara i det lilla. Som den där sena kvällen i utländska storstan när min särbo skulle försöka beställa en Uber med appen i mobilen. Alltså en bil som skulle köra oss hem till vårt hotell.
Det körde fram en väldigt stilig bil med artig chaufför och Anders skojade om att han var ju väldigt mån om att få skjutsa hem mig på ett elegant sätt. Han har alltid haft ett charmigt Flotta Vicke-drag i sig.
Vi nöjt av bilfärden och kände oss uppsluppet glamourösa när bilen plötsligt helt oväntat tog vänster i stället för höger och körde upp framför Beverly Hills Hotell. Ett rosa lyxpalats där vi definitivt inte bodde. Vi insåg bägge på samma gång vad som hänt. Anders hade knappat in fel hotell i mobilen.
Vi såg på varandra så där som man kan se på varandra när man varit ett par i väldigt många år. Tyst fnissande steg vi ur och gick in på hotellet. Där sjönk vi ner i ett par fåtöljer i lobbyn och beredde oss på att beställa en ny Uber som verkligen skulle köra oss till vårt lilla, mycket mer anspråkslösa hotell.
Men det sänkte sig en bubbla av skimrande lycka över oss. Här var vi, sent en kväll på lyxhotellet, och såg eleganta gäster komma och gå. Blomsteruppsättningarna var enorma och allt var som en bal på slottet. Alldeles, alldeles underbart. Nej, vi dansade inte men det blev en av många minns-du-när-historier i vår gemensamma minnesbank.
Det kan vara i det stora. Som när jag på impuls kryssade i att jag sökte till journalistutbildningen också, i andra hand, efter läkarlinjen, för många, många år sedan. Och så fick jag besked att jag antagits till journalisthögskolan men bara som första reserv till läkarutbildningen. Och tackade ja. Och det blev inte alls som jag tänkt, men så otroligt mycket bättre. Jag hade blivit en väldigt dålig läkare, nu blev jag en mycket nöjd journalist istället. Och det vann både världen och jag själv på.
Vi vill ju planera och ha kontroll på livet och det har sina fördelar men jag tror att det är viktigt att ha sömsmån och marginaler också. Att våga halka lite hit och dit på de bananskal som livet slänger i ens väg.
En dag halkade jag in i ett grönt radhus, jag som alltid skulle bo centralt i storstad, och efter 17 år är jag trivsamt inboad.
En annan dag halkade jag in på ett gym och upptäckte att jag faktiskt verkligen gillar att köra marklyft och bänkpress. Men himmel, vem kunde tänka att jag skulle börja styrketräna och skaffa både rosa träningsväska och rediga tantmuskler? Inte jag.
Jag har halkat in i nya sammanhang. Ibland har jag sett till att halka tillbaka snabbt som ögat, men ibland har jag känt ”åh, det här är jag, här trivs jag” och så har mitt liv vidgats med nya upplevelser, nya platser och nya människor.
Mitt liv har inte alls blivit som jag tänkt. Det är jag väldigt tacksam för.
Det kan jag tacka en rad bananskal för. Och jag kan tacka mig själv också för att jag vågat halka med och inte alltid hållit mig till planeringen.
Och det vet ju alla som bakar att det är de där mjuka kakorna som blir lite halvmisslyckade som blir godast! ●