Musik
Plötsligt är Bruce Springsteen etta på topplistorna igen. I alla fall min.
Bruce går igenom sina arkiv just nu och släpper mycket ny musik, men det som grep mig och hela världens finsmakare mest var nog den rekordsnabbt släppta EP:n från turnéstoppet i Manchester där han gick till skamlöst angrepp på knäppskallen Donald Trump och kallade honom för ”korrupt, inkompetent och förrädisk” och spelade Chimes of freedom. Det var ju ett underbart hopp om ny relevans för rockmusiken och för motståndet mot allt vad reaktionär tokskap heter.
Allt det man faktiskt drömt om.
Bruce angrep till och med Trump-regeringens försök att styra universiteten på ett alldeles briljant sätt.
Trump gick igång, så klart, och svarade att Bruce var ”talanglös” ”överskattad” och ett ”torkat sviskon” (?) med ”förtvinad hud” och att han borde hålla käften.
– Look who’s talking, tänkte jag. Det är ju nästan som om Trump-gubben betraktade sig själv i spegeln, skulle man kanske kunna säga.
Konserten släpptes efter bara sju dagar. Rekordsnabbt. Musikens makt visade sig igen.
Och Bruce var tillbaka som nummer ett.
Robert de Niro – en annan hjälte – eldade på och kallade presidenten för ”Konstens fiende nummer ett” och Donald blev självklart ännu mera trumpen och cirkusen var i full gång.
Bruce och Robban vann. Självklart.
Och att det gick att släppa EP:n på digitala plattformar så underbart snabbt och så påpassligt ökade ju effekten; hela sommaren konkurrerade Bruce plötsligt med Fröken Snusk och de andra. Bruce var fräschast, nyponrosigast och blossande bedårande.
Hela talet är med på EP:n. Som en bön om humanism. Går sen upp i klassiska My city of ruins. Så briljant. Så bra. Så Bruce.
Bruce-Trump 100-0.
Så det så. ■
Land of Hope &
Dreams
Bruce Springsteen
Jojje i våra hjärtan
Ingen har nog en lika stark katalog i sitt bagage när det gäller att ha påverkat svensk musikhistoria som Jojje:
Cornelis klassiska Taube-skiva var han musikmotorn bakom precis som Pugh Rogefeldts och Bernt Stafs epokgörande debuter. Och Made in Sweden, Blood, Sweat and Tears eller Barbro Lindgrens Goda’ Goda’ är det inte någon som snackar bort.
Jojje gjorde en teaterföreställning i våras som var en kärleksmanifestation över hans norska hustru Brit som dog för två år sen.
Jag såg föreställningen – med poetiska texter av Lotta Olsson – på Stadsteatern i Stockholm och den var strålande. Nu finns också skivan med sångerna.
Albumet om Brit är en kärleksakt av enorma mått. Så varm, fin och helande. Även för oss som lyssnar.
Livet är mer än bara musik
Georg Wadenius
Missa inte …
● Weeping Willows är tillbaka med albumet Goodwill och det är en samling mycket fina låtar med pampig Scott Walker-pop som imponerar och väcker känslor.
● Little Feat är ett av rockhistoriens bästa band och comebacken efter 13 år med Strike up the band är precis så bra man kunde hoppas på.
● Nisse Hellberg från Wilmer X låter exakt så som man vill att han ska göra på soloalbumet Fyra på golvet. 13 nya låtar, ståbas i kompet och en av låtarna heter Oh, tacos!. Bara en sån sak.